En satir obehagligt nära verkligheten
Jesper Weithz ”2020 – en framtidsoptimistisk roman” är påhittig och smart
Publicerad 2020-04-18
Han har drag av både Mr Chance och Voltaires -Candide, den naive och godtrogne Panter Allglans, antihjälte i Jesper Weithz mörkt skruvade samhällssatir ”2020 – en framtidsoptimistisk roman”.
Panter föds år 2020 och växer upp i en etta i en Stockholmsförort med en slö och elak 160-kilosmamma som missbrukar allt hon kommer över. Han delar sovsoffan med sin mer hårdhudade storasyster. Barnen går inte i skolan för den är helt privatiserad och mamman har inte råd med avgifterna.
Den spinkiga och räddhågade Panter söker ofta trygghet undan gårdens bråk och moderns utbrott i ett förråd, där han har gömt en solkig läsplatta. Ur den suger han åt sig livslärdomen i nätreklam, musik- och filmsnuttar.
En dag drabbas han av ljuset. Den amerikanska livscoachen ”Barbra Furbach” lär honom i en video det positiva tänkandets magi, att man kan nå sina drömmar genom att ta bort sina negativa känslor: ”Vad du upplever som omständigheter konspirerande mot dig är en falsk kuliss”, predikar hon. ”Du kan vara personen som ställer dig i vägen för krafterna som hindrar framåtrörelse i ditt liv och i världen.”
Åttaåringens möte med Barbra Furbach i det kvava lilla förrådet förändrar honom. Han ser alla hennes filmer och försöker följa hennes råd om personlig utveckling i de svåraste av omständigheter. Han tvivlar aldrig, misströstar aldrig mer. Som fosterbarn och sedermera vuxen hemlös burksamlare repeterar han tyst Barbras formler. Han ler i sitt inre även när han somnar frysande och hungrig. ”Om du ler mot världen, ler världen mot dig.”
Och Jesper Weithz låter faktiskt denne hemlöse Panter komma riktigt långt. Ända fram till FN med ett bejublat förslag till lösning av det accelererande klimathotet.
Storyn är smart uttänkt, och påhittig. Den påminner i sitt berättarsätt om drastiskt svarttecknade samhällskritiska serier. Panters kringelikrokiga väg till strålkastarljus och berömmelse är mer sagolik än sannolik men underhållande på sitt karikatyriska vis.
En tid är han klimatskamterapeut på egna mottagningen A sustainable self. Sen blir han assistent åt en saftigt svärande forskare på ett universitet i Texas som drömmer om revolutionen när humanproletariatet och biotrasproletariatet förenat sig. Påverkad av denna vision förstår Panter att planeten kan läkas om vi suddar ut gränsen mellan människa och natur. Om vi helt enkelt byter ut vår antropocentriska identitet till annan valfri art.
Jag kan inte säga att jag förstår hur han tänker fastän hjärnan hettar men märkligt nog är det många bland hans nya illistiga entreprenörvänner som tänder på idén.
Jag suckar ofta under läsningen trots att jag imponeras av Weithz nidbild av profitörerna och aktörerna som fördröjer klimatfrågans lösning. Inte minst piskar han de medvetna bedragarna, politiker, reklamare och Furbach-typer som säljer in förvillelse.
Men suckarna beror förstås mest på själva frågan, att världen är så otäckt densamma i romanen trots att den utspelar sig på 2040-talet. Det är business as usual i energibranschen och grönbranschen, all oljan hämtas upp från Arktis och demonstranterna kastas i fängelse trots att klimatmålen passerat både 3 och 4 grader.
