Världsrekordlöparen får nya dimensioner

Gunder Andersson om Gunder Hägg – och en bok som slår hål på myter kring legendaren

Publicerad 2020-07-27

LÖPARLEGENDAR Gunder Hägg slår världsrekord på 1 500 meter på Stockholms stadion i överläsen stil. 17 juli 1942.

Ingen svensk idrottare är så omskriven som Gunder Hägg, jag har en hel hyllmeter om honom. Mest överraskande är tysken Hans Gebhardts Die 80 tage des Gunder Hägg från 1976, svensk översättning året därpå. Den handlar om hans rekordår 1942, då han slog tio världsrekord.

Jag föddes i september 1943, efter Gunder Häggs succéartade turné i USA, då delar av svenska folket satt uppe på nätterna och lyssnade till töntiga direktreferat av någon tråkig UD-tjänsteman, ingen Jerring direkt. Farsan var idrottsintresserad, hade ägnat sig åt orientering och fotboll i Horndals IF och så fick jag tre löparnamn, i stigande skala Åke (Spångert, SM-vinnare 1942 när inte Hägg var med), Arne (Andersson, Häggs ständige rival) och så Gunder.

Jodå, jag höll på med löpning en period utan större framgång. Tränade på, lade av när jag kom till Stockholm. Den bästa prestationen var väl när jag sprang 20 kilometer i lumpen på drygt timmen, bäst på plutonen, och fick en kärv militär hyllning av kompanichefen: ”Det anade jag aldrig om dig, din slöa jävel.”


Lundbergs bok är gedigen, bra och dementerar en massa myter. Som att Hägg var en naturlöpare utan lust att träna. Här finns den gamla berättelsen om hans far som tog tid på väckarklocka när Hägg i sena tonår sprang cirka 1 500 meter i terräng.

Ingen märkvärdig tid, tvärtom, fadern drog av en halvminut, men uppmuntrade honom att fortsätta, bli en ny Henry Jonsson, senare Kälarne, traktens store son med brons på 5 000 meter vid OS 1936 i Berlin.

Och Hägg tränade på, vann silver på 3 000 meter hinder vid SM och satte sitt första världsrekord 1941. Han var ingen "naturlöpare” som det hette, han var en träningsprodukt. Tränade aldrig på bana, trivdes bättre i skogen. Han gav fullkomligt fan i rikstränaren Gösse Holmérs råd om uppvärmning och lugn löpning efter loppen, det var full speed från början och sedan inget mer. Han körde sitt eget race från början till slut. Speciellt under beredskapen i Lappland körde han hårt med snöpulsning. Och lite extrarundor när han korsade den frusna Torne älv för att smuggla sprit och tobak till de avskärmade finnarna.

Mycket av detta är bekant för den som är inläst, men Lundberg ger nya dimensioner. Dit hör vistelsen i Malmö sedan han bytt jobbet som brandman i Gävle till försäljare av damkläder nere i Malmö.

Det har sagts att han tappade intresset. Det stämmer inte, berättade han för mig när vi sågs i jämtländska barndomsorten Albacken 1985, i samband med Gunder Hägg-loppet på två mil i terräng. Han tyckte det var så tråkigt att träna i platt terräng i Skåne.

Avstängningen ”för evigt” hösten 1946, efter att han och kollegan Arne Andersson sprungit mot betalning, tog han med jämnmod. När meddelandet kom på TT sa han bara ”jaha”, enligt hustrun Daisy. Det blev eftertaxering, men en medlem av MAI:s styrelse satt i taxeringsnämnden och när han hittade på olika fiffiga avdrag gick det bra. ”Arne råkade värre ut”, sa Hägg till mig.

De antikverade amatörreglerna utformades en gång av miljonärer från överklassen, som inte önskade att idrottare skulle få det för bra. Den engelska fotbollen var först med att bryta med dem. När arbetarklassen blev intresserad föddes den professionella fotbollen i England i slutet av 1800-talet. För friidrotten togs reglerna bort formellt först 1982.


Björn Lundbergs bok om Gunder Hägg ger många dimensioner på både Häggs karriär och den tid då den ägde rum. Här finns intressanta skildringar från hans turné i USA, inte minst av den svåra överfarten med M/T Saturnus, där han tvingades träna på en brygga. Det var tur att han senare kom hem med en transport som kom till stånd i sista stund, den tidigare gick under i kriget.

USA-turnén var viktig även utrikespolitiskt. Eftergiftspolitiken mot Nazityskland hade ogillats av västmakterna. Hägg blev en symbol som skulle ge en bättre bild av Sverige. Även utrikesministeriet var direkt inblandat i förspelet till hans avresa. Hägg var topptränad, sommaren skulle kunna innebära nya världsrekord och mer pengar.

I Albacken 1985 frågade jag honom rakt ut: fick du några ekonomiska garantier från staten? Han flinade och skrattade: ”Det är statshemligheter". Inget klart svar alltså. Gunder Hägg hade humor och en hel skock rävar bakom varje öra.

Lundbergs bok är ett välkommet tillskott om en svensk idrottslegend som aldrig blivit bortglömd.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln