Ambitiös spionroman med stark samtidsprägel

Magnus Montelius är en egen röst i den svenska krimkören

När jag skriver detta har en misstänkt rysk spion just gripits i Stockholm. Sedan får jag syn på en studie om att regeringar alltmer påverkar den politiska medierapporteringen (Journalisten 26/2). Det beror enligt forskarna på två saker: jättesatsningar på kommunikation inom politiken och drastiska nedskärningar på redaktionerna. 

Nina Wedén, huvudperson i Magnus Montelius ”Åtta månader”, skulle kunna vittna om både manipulativa ryssar och journalistikens förlust mot kommunikationsavdelningarna. Med hjälp av den mystiske Sasja gör hon ett scoop som avsätter den socialdemokratiske utrikesministern, men slåss tidningarna om att anställa henne? Inte då. Hon lommar hem till sin andrahandsetta och undrar, 35 år gammal, när det någonsin ska lossna.

Ett samtal från Rosenbad senare är hon pressekreterare till den nye utrikesministern Jacob Weiss. Nina är tillräckligt ärelysten – och fattig – för att inte undra varför i all världen de vill ha just henne. I stället sätter hon i gång att spinna nyheter och plantera information hos rätt reportrar. Strax har hon lyft sin minister till hjälte, indränkt i folkets kärlek.

Montelius ger Weiss vissa drag av Jan Eliasson, fast i hal överklassversion: energisk och kontinental med varma, bruna ögon och lång karriär utomlands. Han tar UD med storm.

Att han sedan inte kan förklara varför han en gång försvann i Uzbekistan och var under radarn i åtta månader är väl inget att hänga upp sig på? Bara en kvällstidningsmurvel och en fristående konsult anar ugglor i mossen.

Av socialdemokratins skriande behov av en fixstjärna, ryska påverkanskampanjer och följsamma medier skakar Montelius en intressant cocktail, som är lite mustigare på papperet än i realiserad form. 

Författarens hyllade debut, Mannen från Albanien (2011), kallades ”lågmäld” och ”resonerande”, och det stämmer också på emotsedda Åtta månader.

Montelius har en sober stil, som är njutbar men en smula temperamentsfattig. Tankarna går till Stieg Larsson, men Montelius har varken hans tydliga politiska riktning eller någon superhjälte à la Lisbeth Salander.

Han är en ganska egen röst i den svenska krimkören. Ett tag är det också bra fart på historien, men efterhand blir den alltmer baktung när folk ideligen och mångordigt upprepar hur lite de begriper av vad som händer.

Då märks sådant som den väl stereotypa sidekickskildringen av Ninas bästis Sara: naturligtvis är hon ”kärleksfullt domderande” och har håret i ”bohemisk tofs”. 

Jag roar mig också med att pricka av var på den politiska skalan de mest respektive minst sympatiska befinner sig. Finast: den gamla skolans rejäla sossar (socialdemokrater är visst alltid som bäst i utdöende form). Infernaliskt opålitliga: en ultraliberal och en syndikalist. 

Intressant på min ära. Men kanske ska jag inte tolka in för mycket, utan sitta hyfsat nöjd över en trots bristerna ambitiös spionroman med stark samtidsprägel.