Vackert sammansmälta motpoler

Ocean Vuongs ”En stund är vi vackra på jorden” är en njutning att läsa

Uppdaterad 2021-09-13 | Publicerad 2020-04-23

Ocean Vuong (f. −88), aktuell med ”En stund är vi vackra på jorden”.

”Kära mamma, / jag skriver för att nå dig – även om varje ord jag tecknar ner är ett ord längre bort från var du är.”

Så inleds Ocean Vuongs omtalade romandebut ”En stund är vi vackra på jorden” som nu kommer på svenska. Det är ett långt brev från en ung och skrivande son till sin inte läskunniga och invandrade mor.

I denna passionerade och motstridiga bok står jagberättaren Little Dog i centrum. Han växer upp i Hartford, en stad i USA med hög fattigdom och många invandrare och afroamerikaner.

Han uppfostras av sin mamma som jobbar på nagelsalong och av sin mormor Lan – jag antar att det var de som tillsammans med författaren som barn prydde omslaget till hans poesidebut ”Natthimmel med kulhål” (på svenska 2017).

Översättaren Andreas Lundberg har särskilt träffsäkert lyckats överföra mammans och Lans sätt att prata: med få ord och där vietnamesiskan lyser igenom engelskan – här alltså svenskan.

Pappan är hustrumisshandlare och frånvarande. Vuong intresserar sig inte för honom, utan blicken är riktad på det matriarkala familjeledet.

Överhuvudtaget skildras våld på många plan. Det handlar om Little Dogs kropp i mötet med samhällets maktstrukturer: som vietnames, immigrant, rasifierad, arbetarklass, homosexuell, queer. Men också som poet i en värld av bufflar.

Hjorden av bufflar som rusar ut över klippkanten och rasar ner är en återkommande bild.

Redan i ett tidigt stadium förstår vi att den känslige och begåvade Little Dog kommer undgå sina kollektivs tragiska naturlag/determinism, och istället trampa upp eget spår och bana ny väg.

En som till skillnad från vår huvudperson följer bufflarnas ras över stupet är Trevor – Little Dogs första kärlek, den han utforskar sin sexualitet med. En trailer trash-kille som bor med sin alkoholiserade far och en farfar som basar över de latinamerikanska migranterna på tobaksplantagen.

Trevor som lyssnar på 50 Cent, missbrukar heroin och oxy, kraschar bilar, skjuter av bänkryggar, och bara vill inta starkt maskulina, ”icke-bögiga”, sadistiska positioner när han ligger med Little Dog. Men också Trevors stora ömhet – hans trasighet.

Mycket av våldet, både i hemmet och i det amerikanska samhället, kopplas samman med Vietnamkriget – romanens brinnande epicentrum

Författaren är skicklig på att gestalta människor vackert och nyanserat. Karaktärerna får vara sammansatta, vilket också gäller Little Dogs mamma som slår honom så att han blöder men framför allt beskrivs som mild och älskvärd.

Överhuvudtaget jobbar romanen med att smälta samman motpoler, så som dåligt-bra, grovhet-skörhet, våld-njutning, sorg-glädje, grymhet-skönhet, etcetera.

Mycket av våldet, både i hemmet och i det amerikanska samhället, kopplas samman med Vietnamkriget – romanens brinnande epicentrum: ”Jag läste att föräldrar som lider av posttraumatisk stress är mer benägna att slå sina barn. (...) Kanske är att slå sitt barn ett sätt att förbereda honom för kriget.” Eller: ”När du var flicka såg du, från en banandunge, din skola kollapsa efter en amerikansk napalmattack. När du fyllt fem steg du aldrig in i ett klassrum igen. (...) Mamma, att tala på vårt modersmål är att tala bara delvis på vietnamesiska, men helt och hållet på krigsspråk.”
Hans existens är sprungen ur kriget. Som det underfundigt står i diktsamlingen: ”En amerikansk soldat knullade en vietnamesisk bondflicka. Alltså finns min mor. / Alltså finns jag. Alltså: inga bomber = ingen familj = inget jag.”

Denna utsaga fördjupas i romanen: Lan hade flytt ett arrangerat äktenskap med sin nyfödda dotter och försörjde sig som prostituerad för den amerikanska militären i Saigon. Så blev hon gravid, födde sin andra dotter, Little Dogs mamma, som alltså besitter en vithet som ibland får henne att passera som vit amerikan. Tills hon öppnar munnen och varken behärskar språket eller manéren.

I ett avsnitt i boken dubbelexponeras mammans bakgrund mot golfstjärnan Tiger Woods. Med en svart och indiansk far som var överstelöjtnant i Förenta staternas armé, stationerad i Vietnam och Thailand, och en thailändsk mor, är också han en direkt produkt av kriget i Vietnam.

Den litterära gestaltningen liksom språkarbetet är av högsta verklighetsförflyttande karat – en sann njutning att läsa

Vuong jobbar skickligt med juxtapositioneringar där olikartade situationer läggs ihop, så att de speglar, breddar och belyser oväntade sidor hos varandra och får oss att se sammanhang med nya ögon.

Det är skönheten, glädjen och visheten som trots allt segrar i denna poetiska och genreöverskridande roman.

Framförallt ligger det i språket och stilen. Vuong skriver med en mycket hög grad av litteraritet, vilket säkert är en orsak till att boken blivit så kritikerhyllad. Den litterära gestaltningen liksom språkarbetet är av högsta verklighetsförflyttande karat – en sann njutning att läsa.

Vuong är tydligen den förste i sin familj att ta en akademisk examen – han skriver utifrån en djup bildning och förankring i kanon.

Men här finns också en ambivalens som kommer till uttryck när Lan dör. Hans flitiga läsning och teoretiska kunskap upprättar nu en distans mellan honom och den älskade mormoderns kropp, och han genomfars av en känsla av värdelöshet: ”Trots min vokabulär, mina böcker, min kunskap, är jag hopvikt mot väggen, berövad. Jag ser två döttrar ta hand om sin mor med en tröghet som är jämbördig med gravitationen. Jag sitter, med alla mina teorier, metaforer och ekvationer, Shakespeare och Milton, Barthes, Du Fu och Homeros, dödens mästare som i slutändan inte kan lära mig att röra vid mina döda.”

Ibland kan jag irritera mig lite på de högstämda formuleringarna som i värsta fall blir klyschiga. Men för det mesta ror han det hela i hamn med lysande genialitet och skärpa: ”De kommer att vilja att du lyckas, men aldrig mer än dem. De kommer att skriva sina namn på ditt koppel och kalla dig nödvändig, kalla dig viktig.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln