Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Malin, Malena

Framtidens Ryssland fångas bäst i romanen

Men Alexander Etkinds ”Ryssland och moderniteten” ger kontext åt Vladimir Sorokins ”Socker-Kreml”

Publicerad 2024-11-19

Följ ämnen
Ryssland
”När Socker-Kremls härskare talar via ett hologram, är det svårt att inte tänka på Trump”, skriver Mattias Beijmo om Vladimir Sorokins roman ”Socker-Kreml”, som gavs ut 2008.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Socker-Kreml
Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Ryssland och moderniteten

 

Ubåtar och flygplan kränker våra gränser. Drönare siktas vid slott och koja. Vindkraftverk kan inte byggas; försvarslinjen mot Kaliningrad måste hållas. Sveriges framtid verkar i allt väsentligt avgöras av förhållandet till Ryssland. Visst, vi handlar mest med EU, påverkas mest av amerikansk kultur. Men nationens binära öde – liv eller död – sägs hänga på Rysslands vägval. Så: finns Rysslands karta mot framtiden i spekulativ fiktion, skriven för snart två decennier sedan? Eller finns den i akademisk sakprosa, skriven alldeles nyss?

Vladimir Sorokins roman ”Socker-Kreml” gavs ut 2008, men utspelar sig 2028. Titeln anspelar på en sötsak som landets auktoritära härskare delar ut varje år. Godisbiten förekommer i bokens alla fristående små kapitel, och denna maktens översockrade morot fungerar som magnet för de många karaktärerna. Den verkar beroendeframkallande.

Genom åren har jag har alltid tänkt att Sorokin nog målar lite vid sidan av (och det gör han!). Sorokin är – som författare – en virtuos metteur en scène; miljöer och objekt får liv, djup och skärpa. När han är som bäst sluts läsaren in i en litterär, virtuell verklighet. Du bör inte läsa ”Socker-Kreml” för själva fabulan – händelserna och dess eventuella kronologi. Det är hur den berättas – dess syuzhet – som utgör styrkan. Som så ofta i Sorokins böcker, krävs dock en avgörande komponent: kontext.

 

I Sorokins bok har broar byggts mellan Ryssland och Kina. De båda länderna verkar i det närmaste integrerade, en av flera profetior som inte ter sig osannolik. Samtidigt: verklighetens Vladimir Putin applåderar ju en viss amerikansk ledares auktoritära nyspråk. Så när Socker-Kremls härskare talar via ett hologram, är det svårt att inte tänka på Trump: ”Medan den yttre, ondskefulla fienden är dömd att fruktlöst gnaga på den Stora ryska granitmuren, så sprider Rysslands inre fiender sitt gift i all hemlighet.”

De futuristiska och samtidigt medeltida bilderna får sina viktigaste drag av kommunikationen mellan Sorokins karaktärer. Ben Hellmans översättning är från ryska, men inte ens den meriterade docenten Hellman kan hjälpa oss ända fram. För oss svenskar påminner livet i skuggan av Kreml mest om det totalitära nyspråket i George Orwells dystopier. Men en rysk läsare behöver inte gå så långt, de läser ju på Putins språk.

Ett ord kan motsvara sidor av förklaringar. Ta bara kapitlet ”Underground”: Den verkliga innebörden i det hemliga lösenordet ”dahlia” kräver att läsaren vet att det ryska ordet är ”georgina”. Utan den underliggande kopplingen till Rysslands invasion av Georgien 2008, blir kapitlets seans flummig och i princip obegriplig. Med kontexten – magisk.

 

I bokens bästa delar lyckas ofta även den översatte Sorokin måla intagande tablåer och leverera fantasieggande spekulativ fiktion. Men definitivt inte på varje sida. Det känns som att boken skrivits fort. Kanske är den återupplivad från Utkast-mappen när den ryska samtiden började likna Sorokins dikt?

Enligt Etkind är Ryssland det minst jämlika, mest militariserade och karboniserade av världens större länder

”Socker-Kreml” gavs som sagt ut 2008. Ryssland hade ramlat in i sin egen stora recession. Kriget med Georgien skapade instabilitet, den skrämde såväl inhemska som utländska investerare. Dessutom rasade priset för rysk olja med 70 procent. Ett dråpslag mot statens och oligarkernas plånbok, men också en kastration av Putin som global maktspelare.

 

Så, för att sätta ”Socker-Kreml” i någon sorts kontext, kan man till exempel läsa historikern Alexander Etkinds nyutkomna ”Ryssland och moderniteten”. Enligt Etkind är Ryssland det minst jämlika, mest militariserade och karboniserade av världens större länder. Fungerande och efterfrågad produktion av olja och gas ger Vladimir Putin muskler vid de geopolitiska förhandlingsborden. Och inhemsk propaganda för monokultur och konservativ värdegrund fungerar proaktivt mot liberala och demokratiska uppstickare. Till detta så klart våldet. Människors individuella frigörelse måste hållas i schack. Den som hittar sig själv, börjar tro på sig själv. Inte bra.

Etkind menar att gatuprotesterna mot Putin 2011–2012 tvingade presidenten till hårdare motangrepp mot de unga och liberalas rättighets- och demokratikrav. Ryssland började strategiskt underblåsa desinformation online, senare stötta Trump och Brexit, och nu finansiera högerextrema i Europa. Etkind menar att Putin vill trycka tillbaka och störa moderniseringen av samhället och tanken. En värld som inte längre är slav under oljebehov, statens dekret och tungt beväpnad polis måste undvikas.

 

Etkinds bok ger en god fond till såväl Sorokins huvudrätt som nästa kalkon från försvarslobbyisterna. Men Etkinds förutsägelser om Rysslands framtid är ofta förbluffande förenklade och osannolika. Det finns ingen progressiv mirakelmedicin. Inte bara Putin har allt att förlora på moderniteten. Och många, även i Peking och Budapest, gillar att suga på söta replikor av Kreml. På sätt och vis ger således ”Socker-Kremls” gobelänger en mer sannolik bild av framtidens Ryssland.

Sorokin har sagt att den moderna världen inte låter sig fångas i en linjär roman. Där ger jag honom rätt. Våra fragmenterade, digitala flöden har slipat om våra prismor, det verklighetens skärmglas vi alltid läser genom – pappersbok eller ej. Och så ska man nog se Ryssland. På väg åt flera håll, samtidigt. Framåt, bakåt. Åt vänster. Och höger.

Konstpodd: I själva verket

Från gallerirundans scengolvFrån gallerirundans scengolv