Den store ledaren

Carsten Palmær läser nya biografin om Tage Erlander – en osannolik politikerfigur

Publicerad 2017-09-23

Tage Erlander på Harpsund 1969, året då han avgick som statsminister efter 23 år på posten.

På 1950-talet saluförde Glacebolaget fem olika sorters glass. Förutom vanilj, jordgubb, choklad och päron fanns det en sort som populärt kallades Erlanderglass.

Pistage. Uttalat Piss-Tage.

Den blivande landsfadern var inte lika omtyckt i alla läger.

Tage Erlander var Sveriges statsminister tjugotre år i rad, från 1946 till 1969. På Erlanders tid vann socialdemokraterna nästan femtio procent av rösterna i val efter val. Gick de ner mot 45 procent kallades det katastrofval. På Erlanders tid väckte en person med avvikande hudfärg allmän bestörtning, medan det i Stockholm var helt normalt att se ministrar vänta på spårvagnen eller stå i kö på systemet. 

Statsministern stod inte bara i telefonkatalogen – han svarade själv när någon fyllskalle ringde halv två på natten för att diskutera sambeskattningen.


På Erlanders tid var byråkratin liten och överarbetad, arbetarklassen stor och landsbygdsbefolkningen på avveckling. Det var en värld av sura utkastare, snorkiga ämbetsmän och snäsiga postfröknar. Av framtidstro, stigande välstånd och berättigad rädsla för kärnvapenkriget. Gamla vackra och omoderna hus skattade åt förgängelsen. I stället byggdes en miljon treor och fyror med varmvatten, elspis och wc.

Erlander själv var en osannolik politikerfigur med dagens ögon mätt. Han la inte ut miljonbelopp på make-up, som Emmanuel Macron. Han skulle aldrig drömt om att använda uttrycket ”min regering”, som Stefan Löfven.

Bredvid sin ståtlige rival, folkparti-ledaren Bertil Ohlin, såg Tage Erlander ut som en fågelskrämma med sitt förvridna kroppsspråk och sin knarriga röst. ”Stel, besynnerlig och konstlad” kallade han sig själv.

Tage Erlander med Lennart Hyland i tv-programmet ”Hylands hörna” 1962.

Men det var Erlander som fick tjejerna. Eller i alla fall deras röster. ”Det är ingen dålig tillgång att ha ett fåraktigt an- och utseende” skrev han i sin dagbok.


Nu har den flitige historieprofessorn Dick Harrison skrivit hans biografi.

Harrison är noga med att påpeka att han skrivit en biografi över Erlander, inte en modern svensk historia. Följaktligen är hans bok framför allt en skildring av maktens hantverk, snarare än av de stora rörelserna i samhället: ”Politikerna tror att de leder utvecklingen, men får nöja sig med att söka göra det bästa möjliga av förhållanden som de inte kan påverka”, antecknar den 68-årige Erlander i dagboken 1969. Socialdemokraterna ledde regeringen, men näringslivet var i privata händer och den borgerliga dominansen bland ämbetsmän, lärare och militär var total. Det var den verklighet partiet hade att navigera i.

Harrison är en diskret och lojal levnadstecknare som lutar sig tungt mot de tryckta källorna och håller sig till vad som är skriftligen belagt. Han försöker inte ställa några frågor som han inte har svar på. Boken innehåller egentligen ingenting nytt men är mycket välskriven på ett anspråkslöst sätt: 800 sidor lätt och rolig läsning.


Sitt eftermäle kunde Erlander i stor utsträckning diktera själv, mindre genom att skriva sina memoarer än genom att låta bevara sina dagböcker till eftervärlden. I dagböckerna släpper Erlander lös ett språkbruk som vagt påminner om våra dagars nättroll: Partikamrater och politiska motståndare avfärdas som dumma, ynkliga koftor, eländiga idioter och galningar, flaxiga beskäftiga dilettanter och moraliska sluskar.

Dick Harrison bjuder på 800 sidor med lätt och rolig läsning.

De kärleksbrev han i ungdomen skrev till hustrun Aina tyckte Erlander där-emot var så pinsamma att han brände dem.

Tage Erlanders socialdemokrati var bredbent och stöddig, med en markerad svensk profil. Basen i arbetarklassen var självklar, men den makt som skulle bygga bostäder och sjukhus och garantera frihet och trygghet var den starka staten.

Störst intryck på en nutida läsare gör den vikt Erlander lade vid Sveriges alliansfrihet. Då som nu ville de borgerliga partierna (på den tiden med undantag för centern) dra in Sverige i Nato. Erlanders politiska sympatier låg i västvärlden, men han var illusionsfri vad rivaliserande stormakter beträffar och klok nog att ta strid för att Sverige aldrig skulle tillåtas bli en bricka i stormakternas spel eller ett slagfält där främmande stater gjorde upp militärt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.