Empatisk bok om de ratade incelmännen

Stefan Krakowskis ”Incel” är inte unik men ger många intressanta perspektiv

Publicerad 2021-09-09

Stefan Krakowski är överläkare i psykiatri och har skrivit boken ”Incel”.

Stefan Krakowski har, med svenska mått mätt, skrivit en ovanligt bra fackbok om incels som jag hoppas når många av dem som mest sett ordet skymta förbi i samband med skjutningar och terrorattacker. För det är en grupp män som är här för att stanna.

Men Incel är också en bok som marknadsförs med duktigt hög svansföring. Krakowski har ”som en av de första i världen djupintervjuat incels” och boken ger ”en unik inblick i den mörkare delen där författaren under falsk identitet infiltrerat incelrörelsen”.

Det stämmer helt enkelt inte. Till att börja med går det inte att kalla det material som presenteras i boken ”djupintervjuer” – snarare samtal, som jag gärna sett varit både längre och ja, djupare. Liknande insatser har gjorts i överflöd i det engelskspråkiga universumet. Jag förstår att det inte är lätt men som överläkare i psykiatri, utrustad med en empati som är en av bokens starkaste egenskaper borde Krakowski helt enkelt kunnat ge oss mer. Och som tidigare sexarbetare uppskattar jag att han även samtalar med en företrädare för det gebitet. 

Vad gäller den unika inblicken i Krakowskis incelinfiltration så är den heller varken unik eller särskilt uttömmande. Jag har på fötterna här, för jag har nämligen gjort detsamma mer än en gång – dels eftersom jag helt enkelt gillar att ha koll på framväxande samhällshot, dels för att två mig närstående män är incels.

De allra flesta incels är inte onda, bara hjärtskärande ensamma

De är, i likhet med Krakowskis intervjuobjekt, inte onda kvinnohatare. De är människor jag älskar och bekymrar mig för, och just därför har jag förkovrat mig. Och Krakowski har alldeles rätt. De allra flesta incels är inte onda, bara hjärtskärande ensamma. Många ligger någonstans på autismspektrumet, andra har blivit mobbade, en del lider av förlamande brist på självförtroende, andra har bara haft ackumulerad dejtingotur. Vissa har i incelvärlden för första gången funnit ett sammanhang – ett där man indoktrineras till en ideologi som torgför att det enda kvinnor bryr sig om är klassisk skönhet (och pengar) och att det därför är kört om man är en helt vanlig kille.

Det är en paradox värd att lyfta: aldrig har vi varit så fria att välja våra identiteter eller sammanhang, samtidigt som det tycks lättare än någonsin att låsa in sig själv i en enda, allomfattande beskrivning av jaget. Oavsett människans oändliga komplexitet, hennes fantastiska förmåga till förändring och utveckling.

Stefan Krakowski ger många intressanta fakta och perspektiv på vad som händer med samhällen där fler män blir ratade: självmord, sexuellt våld, politisk instabilitet. En del män behöver helt enkelt socialiseras av kvinnor (det som dumhögern låtsas blanda ihop med feminisering). Men just nu finns det inte en kår med reservlottor redo att rycka in för denna uppgift.

Kvinnor är friare, ekonomiskt och sexuellt, än förr och visst är det lättare för en genomsnittlig kvinna att få knulla lite när det passar. Det återkommer många incels till. Men till vilket pris? Att ha sex med en främmande man är för en kvinna alltid en kalkylerad risk för våld. För en man finns risken att inte få upp den. För att ännu en gång tjata om Margaret Atwoods berömda citat: ”Män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att män ska döda dem”.

Män tackar hellre ja till ett erbjudande om spontansex om de tror att det kan leda till ett förhållande

I en klassisk studie angående mäns och kvinnors inställning till spontant sex (Clark & Hatfield, 2003) svarade 75 procent av männen glatt ja på frågan (från en främling av motsatt kön) ”ska vi knulla ikväll?”. Av kvinnorna var 0 procent sugna. En nyare studie (Tappé, Bensman, Hayashi, Hatsfield, 2013) visar på en liten förändring – män tackar lite mer sällan ja till knullkontakten nu, medan kvinnor marginellt oftare är på. En sak kanske förvånar dem som tror sig veta allt om hur män och kvinnor ”egentligen” är: män tackar hellre ja till ett erbjudande om spontansex om de tror att det kan leda till ett förhållande.

En diskussion Krakowski hoppar över är den om vad incels självrapporterade, tämligen omfattande porrkonsumtion gör med deras förväntningar, både på den egna förmågan och på kvinnans sexuella natur. Istället låter han sexologen och psykoterapeuten Linn Heed bre ut sig om feminiseringen av män och kvinnors orimliga krav. En antydan till en seriös diskussion finns där, men skyms av det vanliga konservativa babblet.

Men min största invändning mot Stefan Krakowskis bok är att han medvetet eller omedvetet skyler över den inte obetydliga del av incelrörelsen som faktiskt inte bara hatar sig själva, utan som verkligen, verkligen hatar kvinnor. Mest av allt de vackra, de som struttar runt och har sex, sex som förvägras just dessa män – sex som de anser sig ha en naturlig rätt till i egenskap av vita män.

Några vanligt förekommande ord i inceljargongen saknas symptomatiskt nog i Krakowskis avslutande lista, så låt mig bjuda på två smakprov. ”Roastie”: en kvinna vars sexliv slamsat hennes blygdläppar till fladdrande skivor rostbiff. ”Cock carousels”: kvinnor som roterar njutningsfullt runt i en aldrig sinande ström av kukar.

Männen som använder de här orden är de riktigt farliga. Tona inte ner dem, göm dem inte – lyft fram dem! Varenda kvinna som befunnit sig ute på öppna internetforum möts av dem. (Det är ett av skälen till att jag ogärna avslöjar mitt kön på det anonyma forumet Reddit.) Kanske borde Krakowski wallraffat lite mer som kvinna på internet.

Så vad gör vi då? Vi får väl hjälpas åt. Män och kvinnor tillsammans. Som vi alltid gjort och som vi alltid kommer göra. Vi är inte fiender, men vi behöver lära oss att navigera i ett samhälle som är lika nytt för oss alla.

Från en rostbiffsfladdrig, sent omsider lyckligt gift kvinna till alla ofrivilligt ensamma män och kvinnor där ute – tro mig: våga öppna dammluckorna! Livet är en flod; vattnet finner alltid vägar ut i den stora gemenskapen, det stora havet. Till kärleken.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.