Lycka utan happy end
Uppdaterad 2016-11-14 | Publicerad 2016-11-11
Att ge upp drömmarna är också en överlevnadsstrategi
Huvudpersonen heter Sonja, översätter blodiga deckare och bor i Köpenhamn. Det är Sonjas ensamhet och hennes inre funderingar över detta tillstånd som Dorthe Nors anspråklösa men vassa lilla roman Blicken, pilen, filen handlar om.
Med en blandning av finurlig humor och språklig finskärpa skildrar Nors Sonjas liv och dagar – körlektionerna, massagetimmarna hos kroppsterapeuten, de enstaka krogmötena med den gifta barndomsväninnan – alla fyllda av tragikomiska komplikationer som de flesta lagomt hårdhudade nog skulle kalla onödiga.
Kanske är Sonja överkänsligare än de flesta, kanske har hon starkare integritet, jag läser det så. Nors är en mästare i att gestalta hur denna i övrigt så kapabla kvinna bara inte klarar av att sätta lagom gränser i sociala relationer. Hon vill varken såra eller komma i bråk, men hennes kontakter med andra slutar ofta med desperata undanmanövrer.
Det man också får syn på när man följer Sonja några veckor är hur lite tolerans det finns i det mellanmänskliga, hur många oskrivna regler det finns och hur lätt det är att avvika. Sonja kan inte lära sig växla till ”rätt” läge, eller ens låtsas, varken i bilen eller i andra möten med människor. Hon är som hon är, ganska blyg, överkänslig för intrång men längtande efter rätt sorts intimitet.
Samtidigt är hon inget sårbart offer. I sin monolog med sig själv är hon både galghumoristiskt självironisk och bitande sarkastisk mot omvärlden.
Dorthe Nors avslöjar på sitt underfundiga vis, precis som i förra svensköversatta boken Kantslag, att i det dolda, smärtsamma och ibland bestialiska krig som pågår mellan människor under ytan, är det inte alltid de ”normala” och ”anpassade” som är starkast, eller ens i längden lyckligast.
Sonjas egen inre värld är rik och ända sen hon var liten flicka har hon haft förmågan att just i ensamheten återfinna jämvikten, glömma sig själv och nå en sorts vidgad extatisk gemenskap med omgivningens träd, fåglar, ängarna och himlen.
Blicken, pilen, filen blir efter hand till något annat än inledningens lite dråpliga samtidsdrama. Den tröstar inte, idealiserar inte friheten, har inget happy end. På det sättet bryter den väl mot ”kämparnormen”, men att ge upp sina drömmar är också en överlevnadsstrategi.
