Pippi på symboler
Uppdaterad 2016-07-12 | Publicerad 2016-05-04
Jack Hildén läser en roman som till slut lyfter
Människan lyckas nästan aldrig skriva om djur utan att sätta sig själv i fokus. Individens kamp mot det vilda, otämjda. Svensk samtidslitteratur har sin specifika fåra av fågelskådare – Tomas Bannerhed såklart, Joar Tiberg och Staffan Söderblom. Helen Macdonald är medveten om sitt arketypiska anslag, nämner både Moby Dick och Den gamle och havet.
I H som i hök tar hon konceptet längre än vad många har gjort. Hon klär självbiografin i fjädrar. Lika mycket som en bok om fåglar är det en elegi över en pappa och sorgen som följer hans plötsliga död. Chocken motiverar henne att skaffa och försöka tämja en duvhök som hon kallar Mabel. Med varm och inkluderande hand lotsar Mcdonald oss genom det dramatiska försöken att träna upp den vilda rovfågeln.
Tiden upphör på sätt och vis efter att pappan har dött. Höken flyttar in och tar över allt, från socialt umgänge till kylskåpet, som fylls med döda kaniner. Helen är förnuftig och intelligent, hon tror sig ha koll på sorgeprocessen och var hon befinner sig i den, när hon i själva verket glider allt längre från verkligheten.
Hon vill att Mabel ska fungera som substitut för sådant hon inte längre orkar med, men hon sitter sönderriven i sin lägenhet, och det enda höken vill är ju att döda. Allt mer liknar hon rovfågeln som kretsar i luften – kallt och skenbart logiskt, driven av de mest grundläggande impulser.
Bokens undervisande egenskaper är både en behållning och brist. För att förstå sig själv går Helen till historien, och allra mest tyr hon sig till författaren T H White och hans bok The goshawk. Redan som liten hade boken inverkan på Helen eftersom den stack ut från andra fågelböcker, präglade av den koloniala överklassmentalitet som europeisk jaktlitteratur är.
The goshawk är en personlig reflektion där Whites duvhök blir en metafor för hans misslyckanden som människa. Macdonald låter honom kliva in i berättelsen, ger honom upprättelse.
Behållningen består i fågel- och naturkunskaperna, och Macdonalds öppna sätt att förmedla dem. Bristen: att utvikningarna blir för många och långa.
Det djupt personliga perspektivet verkar som så ofta medföra blindhet för sådant som kunnat strykas eller bäddas in snyggare i undertexten. Det är svårt att upprätthålla laddningen när varje stackars fasan ska få hela världens symbolik projicerad på sig. Och samtidigt som tonen är konstant gränsande mot pekoral, präglas språket av en humoristisk glättighet som känns konstlad och väldigt brittisk: ”Himmel, tänkte jag, det är lite Edgar Allan Poe över det här”. Att boken ändå flyger beror på ämnet – det är liksom hos antihjälten T H White, helt eget.
