Schulmans uppgörelse med sin ilskna morfar
Sven Stolpe vore perfekt för sociala medier-kulturen
Publicerad 2018-11-26
Sommaren 1932 tappade Sven Stolpe tron på människan, skriver han i sina memoarer. Med den tappade tron skulle han leva i ytterligare sextiofyra år, ständigt i offentliga storbråk med sina kritiker och alltid med ett ovänligt ord till övers för sin fru Karin.
Stolpe var ”en illavarslande gestalt i det andra rummet”, skriver hans dotterson Alex Schulman, som med fasa upptäckt att han själv kan vara något liknande för sina egna barn. De verkar faktiskt rädda för honom ibland, för hans utbrott och missnöje. Han bestämmer sig för att söka roten till den vrede som oförklarligt bubblar i honom – och där står den berömde morfar Stolpe och lyser som en rödglödgad fyrbåk över halva släkten.
Schulman lokaliserar ilskans epicentrum till den där sommaren på 30-talet, som Sven och Karin Stolpe tillbringade med att skriva och översätta på Sigtunastiftelsen. På plats var också en mycket ung Olof Lagercrantz. Schulman inser att han och Karin förälskade sig i varandra.
Nu ser han otrohetsaffären överallt, inte minst i sin morfars många böcker som kretsar kring bittert svikna män med kristna ideal. Han hittar också en extra drivkraft till att Stolpe och Lagercrantz regelbundet hatrecenserade varandras böcker.
I Olof Lagercrantz alltmer olyckliga brev till Karin Stolpe finner han i stället en himlastormande passion. I fiktionaliserade kapitel målar Schulman, med en Edith Södergran-referens, upp den som ”landet som icke är” dit hans kuvade mormor förgäves alltid längtade. Hon stannade ju hos Sven Stolpe.
Detta andra, oförverkligade liv fungerar också som ett slags motbild för författaren: jämte verklighetens aggressive, dominante och självupptagne morfar framstår den känslige, kärleksfulle Lagercrantz nästan som en alternativ, förlorad anfadersfigur.
Schulman skriver stor, tragisk romantik växelvis med skildringar av sitt grävande efter sanningen i arkiven – han har ju turen att komma från en familj vars anteckningar, dagböcker och verk har sparats till eftervärlden. Däremellan får vi följa med på besök hos mormor och morfar 1988, och det är bokens litterärt bästa delar. Atmosfären, snabbt skiftande mellan varm, het och kylslagen, spännande och hotfull men ändå ur tonåringens perspektiv på något sätt välbekant trivsam, är urskickligt fångad.
Annars är Alex Schulman emellanåt mer tagen av sin berättelse än vad åtminstone jag är: ”Det är så ohyggligt, så gripande”, kan han utbrista. Tack för upplysningen.
Berättelsen får drag av terapeutiskt skillingtryck när han knyter ihop sin nedärvda säck av vrede efter att ha avtäckt det ursprungliga traumat och familjehemligheten. Det är på sätt och vis tillfredsställande, också för läsaren, men riktigt så enkelt tror jag inte att man kommer åt de destruktiva mönstrens vandring mellan generationerna.
Jag är nästan mest fascinerad av det som finns mellan raderna. Sven Stolpe framstår till exempel som gjord för dagens sociala medier-kultur – tänk vilken supertwittrare och klickmagnet han hade varit med sin kombination av gedigen bildning, starka åsikter, hetsigt temperament och långsinthet.
Och inte faller äpplet så långt från trädet när den synnerligen mediesmarte och begåvade dottersonen nu låter sin karaktärsmördar-morfar, av allt att döma välförtjänt, få smaka på sin egen medicin?
Alex Schulman gläntar på dörren till en särskild sorts borgerlighet av adel, akademiker, författare och journalister, präglad av stora framgångar och prestige. Det är sociologiskt hyperintressant. Jag hoppas han fortsätter att med samma hjärta och uppriktighet skriva dessa människors historier inifrån.
