Sadism i det blödande klassamhället

Johanna Karlssons reportage ”Ojämlikhetens ansikten” skildrar ett Sverige som måste förändras

Uppdaterad 2021-02-16 | Publicerad 2021-02-03

”Ojämlikhetens ansikten” handlar om osäkra anställningar, otrygghet utförsäkringar och minskad tilltro till politiker och myndigheter. ”Det krävs en reformerad arbetarrörelse med fackförbund som anpassar sig efter den söndrade arbetsmarknaden. Transport är nära att sluta kollektivavtal med Foodora. Vi får se om de hårt utnyttjade cykelbuden därmed får bättre arbetsförhållanden” skriver Anneli Jordahl i sin recension.

Djävulskt livspussel! Hjärtat hoppar när jag läser om Ryanairs flygvärdinnor på Skavsta utanför Nyköping. De lever i kappsäck, bor tillsammans i lägenheter de tilldelats av nyckfulla värdar som tvingar dem flytta runt. Lönen är så låg att de inte har råd med egna lägenheter. Ofta lever de ”stand-by” där de förväntas dyka upp i uniform inom en timme. Utbildningen har de själva fått betala, den dras av lönen. Att få ut sin lön som betalas i två länder är så krångligt att de sitter tillsammans och försöker lösa ett chiffer. Hjälpsamhet är förutsättningen för överlevnad.

Journalisten Johanna Karlsson har intervjuat tio personer i olika åldrar och från hela landet. Flera berättar om hur informella nätverk blir räddningen när ingen hjälp finns att få från myndigheter. Det handlar om arbetskraftsinvandrare på indiska restauranger. Eller timanställda, pensionärer, sjukskrivna, ensamstående föräldrar, ja, människor som farit särskilt illa ekonomiskt sedan den nyliberala samhällsordningen infördes på 90-talet. När pengar fördes från arbetslösa och sjuka till anställda som redan klarar sig ekonomiskt. Arbetslinjen.


Det kvittar att en läkare kontinuerligt sjukskriver Monica, 36, för den arbetsskadade axeln. Försäkringskassan har beslutat att utförsäkra. Det korrekta ordet för den politiken är sadism. För överlevnaden är Monica aktiv i en grupp på sociala medier där ekonomiskt utsatta ger varandra microlån. Det är för bedrövligt. Den här rapporten skulle kunna bli stoff för hjärtskärande sociala dramer av Ken Loach. Om människor som arbetar livet ur sig för löner som inte går att leva på. I det här landet måste man vara rik för att kunna bli långtidssjuk.

I början av 90-talet gjorde Majgull Axelsson liknande rapporter för LO. Hon konstaterar i dag att den röda tråden var de intervjuades skam över sin belägenhet. I dag är misstänksamhet den återkommande känslan, enligt Johanna Karlsson. Det finns inga tydliga grupper att mäta sig mot och skämmas inför. I stället är det misstro mot myndigheter och politiker som genomsyrar samtalen. Ingen tror på utbildning som en framkomlig väg. Här finns inga buffertar. Månadslön så fort som möjligt är det som hägrar. Slippa oron för en eventuell tandläkarräkning. Skaffa hund utan att vara livrädd för veterinärkostnader.


Alla som varit utan pengar vet hur det påverkar nattsömn, hälsa och självförtroende. Det råder numera ett kort tidsspann mellan betalningspåminnelse, inkasso och kronofogden. Intervjuade räds betalningsanmärkningar. Det kan handla om struntsummor som omöjliggör kredit under flera år. Den ena anmärkningen leder ofta till nästa. Som sagt: Det är hemskt dyrt att vara fattig.

Inte förvånande att Sverige enligt OECD är det land där klasskillnaderna ökar i snabbast takt

Flera nämner föräldragenerationen som tidigt köpte villa. Barnen har fått det sämre ställt. Nadia i Piteå växte upp materiellt bortskämt, eftersom pappan tjänade bra i gruvan. Nu försöker hon bilda familj med stora ekonomiska hinder. Hon får inte ihop en heltid som säljare på Stormarknaden. I hela landet pågår en skärrad jakt efter fler arbetstimmar.

Vilka lever gott i Sverige? Hotellstäderskan Nafisa, 27 som bor på skyddat boende i Mellansverige, säger att det är svenskar som bott här i generationer som kan leva bekvämt. ”Särskilt yngre svenska kvinnor.” Städföretaget drivs av kvinnor. Advokaterna hon möter i vårdnadstvisten är kvinnor. Tjänstemännen på Försäkringskassan är också kvinnor. ”De andra kvinnorna”, benämner hon dem som avgör hennes livsöde. ”Jag känner mig arg på dem och kanske avundsjuk samtidigt. Jag tänker att det som varit mitt liv har varit utanför min kontroll, medan de har behållit kontrollen själva.”


Hur ska arbetare återfå känslan av stabilitet och kontroll? Nu för tiden är det fler chefer och tjänstemän som organiserar sig fackligt. Medan de som är verksamma på den splittrade prekära arbetsmarknaden står utan skydd. Många bär dessutom på en stark misstro mot facket.

Här är tio livsöden som visar att det krävs en reformerad arbetarrörelse med fackförbund som anpassar sig efter den söndrade arbetsmarknaden. Lätt är det inte. Transport är nära att sluta kollektivavtal med Foodora. Vi får se om de hårt utnyttjade cykelbuden därmed får bättre arbetsförhållanden. Hur samlar man de ensamgjorda? Hur kollektiviseras enslingar? Jag tänker på Riksrevisionsverkets färska granskning av hur staten förhåller sig till arbetskraftsexploatering. I Finland finns arbetsskyddspoliser. Hos oss finns inga system som förhindrar slavdriveri. För oseriösa arbetsgivare är det bara att köra på med obetalda löner och slumbostäder till utländsk arbetskraft. Varför?

Varje år skadas 48 000 personer på arbetet. De flesta får inte längre det stöd som de tidigare hade rätt till. Enligt fackförbundet Forena beviljas endast två procent av de arbetsskadade en livränta som kompenserar inkomstförlust. Arbetsskadeförsäkringen utreds av regeringen. Men jag målar fan på väggen vad gäller hopp om förändring. Moderaterna är helt emot en reform.

Inte undra på att Statistiska Centralbyrån aldrig uppmätt så stora ekonomiska skillnader mellan fattig och rik. Inte förvånande att Sverige enligt OECD är det land där klasskillnaderna ökar i snabbast takt.


Det outtröttliga idéinstitutet Katalys klassutredning – där ett 40-tal forskare bidragit med färsk statistik – bekräftar det beklämmande läget. Alla som vill gå till botten med det blödande svenska klassamhället kan ta del av rapporterna. De finns samlade i en drygt 700-sidig volym som ges ut på Arkiv förlag. Redaktörer för Klass i Sverige – Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet är Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz. Vilket hårt och väsentligt arbete!

Läs och ställ frågan:

Vill vi fortsätta att andas denna skämda luft, spetsad av lurade och bestulna arbetares misstro och maktlöshet? Så vanhedrande. Tala om skam!

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.