Jugoslaviens uppgång och fall genom kärlek och svek

Goran Vojnovic skriver med värme, driv och smärta

Publicerad 2019-11-19

Goran Vojnovic (född 1980) är författare och regissör.

Först tänker jag att Goran Vojnovic i sin nya roman Under fikonträdet förlorat sig i etniska stereotyper: serben gillar fet mat och har ett våldsamt och primitivt sätt, juden äger en bokhandel och läser helst judiska författare, bosniaken är världens sämsta muslim, en vilsen skojare som dricker alldeles för mycket rakija och slovenerna tror att de är förmer än de andra jugoslaviska folken …

Men att fastna i detta är att läsa boken ytligt. För ju längre jag kommer desto mer upptäcker jag den intrikata och komplexa berättelseväven om en förgrenad jugoslavisk släkt från andra världskriget fram till i dag, från Jugoslaviens uppgång till dess fall.


Det stereotypa motsägs och överskrids, karaktärerna är av kött och blod, och inte minst: huvudpersonernas tillhörighet är blandad och flytande, därför har de svårt att finna sig till rätta inom det styckade Jugoslaviens gränser. Så är det i denna bok och så har det också varit i Vojnovics tidigare böcker: Blattejävlar! och Jugoslavien, mitt hemland.

I Under fikonträdet står Jadran Dizdar i centrum. Han är uppvuxen och lever i Ljubljana med sin slovenska flickvän Anja och deras lille son. Inom sig bär han flera identiteter och historier av krig, flykt och död.

Berättelsens motor och ram är morfadern Aleksandars död, begravningen som följer och för ett kort ögonblick återförenar släkten, samt de hemligheter och arv han lämnar efter sig.

Aleksandar lever större delen av sitt liv i Momjan, Kroatien, men har judiska och ukrainska rötter, och ett serbiskt namn. Han gifter sig och får barn med slovenska Jana. Deras dotter Vesna lever i Ljubljana och får sonen Jadran ihop med bosniaken Safet.


När Vesna på 90-talet besöker sina föräldrar i Momjan konstaterar hon upprört: ”Ni befinner er på andra sidan gränsen. Som om någon dragit en gräns rakt igenom mig. De har avgränsat oss från varandra, de har avgränsat oss alla från varandra.”

Ja, det är rörigt, och om man inte är bevandrad i före detta Jugoslavien missar man nog en del, men lär sig också mycket. Berättelsen är dock ingen historielektion, utan skriven med värme, driv, smärta och stor känslomässig inlevelse – den håller helt i egen rätt. Humorn och tajmingen är emellanåt klockrena, till exempel när tonåringarna Jadran och Anja för första gången ska ligga och blåser upp en blå plastmadrass i hennes rika pappas tomma våning, och pappan plötsligt gör entré med en mäklare.

Det känns som något som Jonas Hassen Khemiri skulle kunnat skriva.


Vojnovic väver skickligt ihop det personliga och politiska, till exempel när han binder ihop Janas minnesförfall i alzheimer med landet Jugoslaviens sammanbrott. Han varvar okronologiskt olika tidsplan, vinklar och perspektiv, vilket gör berättelsen fyllig och rik. Ibland är han mångordig och långrandig, men det går att överse med.

Det största temat är kärlek och svek. Aleksandar, Safet och Anja lämnar alla sina respektive, och det är svårt att sätta fingret på exakt varför det sker. I fallet Safet till exempel: är det på grund av att han känner sig kvävd av kärlekens familjeband och söker friheten, eller på grund av att Jadrans mosters slovenske man tillika politikern Dane förolämpat hans bosniska identitet och hans hemland Jugoslavien, då han hejar på den slovenska statens utbrytning och självständighet, vilket driver iväg Safet från Slovenien?

Men Safet känner sig knappast mer hemma i det Bosnien han tar sin tillflykt till än han gjorde i det Slovenien där han levt hela sitt vuxna liv.

Det enda som inte går åt helvete och erbjuder stabilitet är det stora fikonträdet i morfar Aleksandars trädgård i Momjan. I slutet går huset och trädgården i arv till Jadran och fikonträdet blir hans lugna punkt i tillvaron, hans tillflyktsort i världen, men också ett bevis på hans kärlek till Anja: ”det hade (…) spjärnat emot all galenskap som på bara några år hade förändrat allt – alltifrån landskapet till människorna. I synnerhet människorna.”


Översättningen lämnar en del att önska. Boken är översatt från slovenska, vilket jag inte behärskar, men här och var finns uttryck översatta från det språk som i boken genomgående kallas för vårska och syftar på det som tidigare kallades serbokroatiska – mitt modersmål.

Vårskan är ett saftigt språk med hög sälta och pikanteri. Att få till detta i svensk språkdräkt är kanske inte fullt möjligt. Emellanåt funkar det och emellanåt känns det försvenskat och stelbent, särskilt när det gäller svordomarna. ”Picka ti materina” betyder inte ”din lilla skit”, ”pickica” betyder inte ”rövhål” och finns det inte ett bättre sätt att översätta ”zajebavam” på än ”driver lite”? Det blir onödigt blekt. Risken är att språkets temperament och puls går förlorad.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.