Lite skevt, uppgivet, suggestivt – det är nice

Johan Esperssons noveller pågår någonstans mellan det fruktansvärt banala och det fruktansvärda

Jenny Högström

helskärm

En kille går på fotbollsmatch i Rom och hamnar i hemmaklacken med motståndarlagets tröja på sig. Under matchen lovar han sig själv att om han överlever detta ska han aldrig mer vara lojal. En man upptäcker att någon sätter ögonlappar på fåren i hagen, och blir påtagligt rubbad av detta. En person drömmer om och om igen att partnern är en älg som hen skjuter. En kille återvänder hem till Kungsbacka för en nyårsfest och släpper ut kompisens flickväns undulat.

Så där pågår Johan Esperssons noveller, någonstans mellan det fruktansvärt banala och det fruktansvärda. Över alltsammans vilar en stark känsla av uppgivenhet eller kanske likgiltighet. En oförmåga att påverka sakernas tillstånd, som inte minst hänger ihop med barndomen, men också med vuxenblivandet. Samtidigt som saker obönhörligt – och ibland oförklarligt – förändras. I verkligheten såväl som i drömmen.

I en intervju i samband med debutboken Kungsbacka Ultras från 2020 pratade Johan Espersson om den misär eller leda som hör Kungsbacka till. Särskild från all annan misär och leda. Kanske är det detta grundtillstånd som genomsyrar även hans noveller. Men till skillnad från de ständiga blankraderna och frånvaron av punkter i Kungsbacka Ultras, dess rudimentära struktur, dess jag och du, är det här fråga om ett slags knölig, förtätad prosa och ett bredare persongalleri.

Ibland är tonträffen i dialogerna total, ibland säger ett barn plötsligt ”Vilket underbart väder”.

Gemensamt för novellerna är den kusliga stämningen. Det är någonting liksom off med dess protagonister.

Som boktiteln Djuriska antyder finns ett djurtema. Och i novell efter novell möter människorna djur. Speglar sig i deras stumhet, och i deras outgrundliga ögon. Bosse i den där fårnovellen upplever djuren som sina kollegor. Många har förbryllande möten med katter eller hundar, där gränsen mellan våld och ömhet tycks stå vidöppen.

Men vad betyder det djuriska? I novellen Troja skriver hemvändaren Jesper en uppsats i litteraturvetenskap och något om gränsen mellan djur och människa. I de inklippta delarna av vad jag förmodar är denna uppsats kopplas det samman med språket. Och det ”djuriska” förknippas med det hos människan som är ologiskt och oförnuftigt. Jag hade dock föredragit att enbart befinna mig i gestaltningen av detta tillstånd.

Därtill har Espersson en helt egen kletig och lite småäcklig varseblivning till sin hjälp, med ”kvällar svarta och sega som olja”, där ”ljuset i gryningen är kallt och flottigt” och ”en klistrig sömn”. Allt är lite skevt, förfrämligat, suggestivt. Det är nice. Men trots den korthuggna prosan har Espersson ibland en tendens att skriva ut och förklara för mycket. Där hade en redaktör med en vass röd penna kunnat göra underverk.

Ett underverk i egen rätt är dock den avslutande novellen Fascisterna, som en kortfilm om några pojkars maktspel kring en fotbollsplan. Den är på en gång våldsam, absurd, rolig och gastkramande. Mytologiskt – och miserabelt. Det är tydligt att Kungsbackas ande vilar över den.