Begäret och intimiteten blir till extas

Burcu Sahin har läst poesi fylld av visdomar

Publicerad 2022-07-21

Yrsa Daley-Ward (f. 1989)

Det finns en gammal föreställning som lever vidare, åtminstone i en västerländsk, kristen tradition: att visdom är någonting som tas snarare än ges. Visdomen går bara att tillskansa sig genom att bryta tabun, och kunskap kommer med ett pris som måste betalas. Jag tänker på vad det innebär när jag läser Yrsa Daley-Wards diktsamling bone, i svensk översättning av den egna förlagschefen Carl Lindsten.

Förlaget beskriver boken som delvis biografisk med utgångspunkt i författarens uppväxt som svart och queer i en religiös familj i norra England. Jag ska inte ljuga, sättet boken marknadsförs stör mig. Kanske för att den uppmanar läsaren att läsa verket som ett vittnesmål snarare än ett skönlitterärt verk.

Men sanningen är att texten alltid vinner. Inte för att den är bättre eller sämre än beskrivningen, utan helt enkelt för att en text sällan kan reduceras till enkla stickord som ”kärlek, passion, missbruk, tillhörighet och klass”. Eller, så borde det vara i alla fall.


Den religiösa tematiken handlar lika mycket om kärleken till Gud som till kvinnor. Begäret och intimiteten till dem är en fråga om extas, där jaget får uppgå i något större och tillfälligt lämna sig själv:

”så tätt tryckt emot dig att vi inte / ens vet vems mage som skapade vilket ljud / vems hjärta det är som slår / på det där sättet / tills jag inte ens vet om svetten på mitt bröst / är ditt eller mitt eller vårt.”

Men extasen är också riskfylld eftersom man riskerar att förlora sig i en annan, eller bli utsatt för våld. Att överskrida sin givna plats i samhällsordningen har ett högt pris, som i ”precis en sån man”, där ton och berättande sammanfaller fint. Där utgår inte jaget utifrån sig själv till skillnad från de flesta andra dikterna, och visar på så sätt upp extasen som ett slags solidaritet. Att tänka och känna utanför sig själv.


Dikterna har en hel del visdomar som delas med läsaren: ”Kärlek betyder inte alltid att en ska stanna” eller ”Att älska en person som hatar sig själv / det är en speciell sorts våld”. Visdomsorden är för pedagogiska för att bli intressanta, trots att de är ett resultat av brutna tabun och pris som har betalats. Jaget vill visa vad den har lärt sig.

Andra dikter bär på gestaltande drag och sträcks ut över sidorna, som den som börjar på en pappas begravning. Det berättas om en föräldralös uppväxt med Aunt Delle, som säger till jaget att det inte finns en chans att komma till himlen för slarviga barn som tappar bort sin bibel.

Om söndagarna när en tunn mor kommer på besök och äter fruktkaka och dricker te.


Fördelen med samlingar som består av enskilda dikter är att de kan röra sig mellan temperament och tematik på ett dynamiskt sätt. Risken, däremot, är att det känns osammanhängande och ojämnt. Men här är det nog inte en fråga om komposition, utan om översättning.

Många av dikterna är så språkligt obearbetade att det påverkar både rytmen och förståelsen av texten. Jag försöker avgöra om översättaren är alltför synlig eller tvärtom, har lagt sig för nära originalet och inte vågat ta fram sin egen stämgaffel. I många fall går det att höra originalets engelska och det skär sig i öronen.

Översättaren hade helt enkelt behövt ta några vändor till med texten.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln