Därför blir bara svenskar utbrända
Christian Rück sorterar ”själens förkylningar” och ”själens benbrott”
Publicerad 2021-01-02
En av många saker jag uppskattade med Lydia Sandgrens välkramade roman Samlade verk var skildringen av sömnlöshet hos en normalt fungerande person. Sömnlöshet kan vara allvarligt och förstöra hela livet, och det är en stressande tanke när man ligger där i mörkret. Men det måste inte vara det. Det finns sätt att anpassa sig och ta kontroll också över sådana mindre roliga delar av tillvaron.
Livet är inte perfekt alla gånger och det är helt okej. Detta budskap finns också i psykiatern Christian Rücks debattbok Olyckliga i paradiset – Varför mår vi dåligt när allt är så bra?
Det är en kärnfull genomgång, lämpad både som personlig vägledning och för den samhällsintresserade. Med historiska perspektiv, forskningsreferat och funderingar argumenterar Rück för att det är viktigt att skilja på olika slags psykiskt lidande. Med en välfunnen metafor sorterar han en del till själens förkylningar, sådant vi kan och bör uthärda eller försöka hantera, och annat till själens benbrott, där vi behöver och ofta kan få hjälp av mediciner och behandlingar.
I dag tenderar vi att sortera in båda under det breda begreppet psykisk ohälsa, och skapa orimliga förväntningar på att allt kan behandlas eller medicineras bort.
Jag är väldigt förtjust i forskare som inte bara slår fast saker, utan vågar ta med läsaren in i områden där svaren fortfarande saknas. Rück hör till denna kategori. I ett av bokens avsnitt förklarar han hur utbrändhet eller utmattning blivit en unikt svensk diagnos, som till skillnad från exempelvis depression vanligen behandlas med långtidssjukskrivning. Det vetenskapliga underlaget för detta är begränsat, vilket inte ska tolkas som att symtomen inte finns på riktigt. Tyvärr har också andra behandlingsmetoder begränsat resultat.
Olyckliga i paradiset är också nyttig för samhällsdebatten. Grandiosa luftslott har byggts kring att analysera vår förmodat tomma och oroliga samtid och ordinera politiska och religiösa recept, vanligen efter att ha konstaterat att allt är liberalismens och individualismens fel. Men det ökande antal psykiska diagnoser som ofta kastas in som empiriskt bränsle för sådana teorier tycks inte ha någon grund i att befolkningen mår sämre. Även i denna diskussion är löftet ofta en perfektion av evigt psykiskt välbefinnande, efter uppbrottet från vår usla samtid.
Rück påminner ampert om att det saknas stöd i forskningen för teorier om samhällsförbättringar som bot för vår leda, oro och frustration. Sådana symptom har trots allt följt oss genom ett 1900-tal av enormt ökat välstånd, färre risker och mer fritid. Det betyder inte att fortsatta förbättringar skulle vara oönskade eller förljugna, tvärtom. Men de kommer inte att göra oss till en ny sorts människa, nöjd med allt.
Och tur är väl det. Sambanden mellan våra olika drivkrafter är komplexa. Stress och lidande är inte alltid negativt, utan kan ibland förbättra våra prestationer och fördjupa vår förståelse för livet. Det är som sagt inte perfekt, men rätt okej.
