Som att dricka en läskande solgul bellini

Johanna Frändéns utifrån-perspektiv skänker klarsyn på tunga ämnen

Publicerad 2022-10-28

Johanna Frändén (f. −81) är journalist främst på Aftonbladet och bor sedan 2012 i Paris.

I sena tonåren jobbade Johanna Frändén på en pub. Jag säger inte att det har format henne mer som skribent än att ha bevakat Zlatan, läst Simone de Beauvoir och bott ett decennium i Paris. Men när hon nu ger ut en textsamling som heter Hemingwaykvinnan tänker jag på likheterna mellan en skicklig kvällstidningskolumnist och en bra bartender. I alla fall en bartender på den sortens krog dit kringflackande människor av alla sorter söker sig.

Att läsa den här boken är som att dricka en läskande solgul Bellini, man bara lapar i sig. Johanna Frändén är rak och otvungen, allmänbildad och träffsäker. Hon kan den svåra konsten att möta läsarna i ögonhöjd och lyckas nästan alltid ha en helt egen spaning om sport- och kulturfrågorna för dagen. Om alla är emot VM i Qatar, varför hålls det ändå? Är verkligen ”feminism” grejen med Ferrante? Varför har kriminella gäng så töntiga namn? Under en mörk tid – boken är kronologiskt upplagd – handlar det om terrordåden mot Charlie Hebdo och Bataclan. Klimatfrågan är inte heller bortglömd. Och så blandar hon ner en stor del av poppis-ämnena för varje internationellt barhäng: män, kvinnor och kulturskillnader.

När jag slår igen boken vill jag bara sätta mig på tåget mot Paris, plugga språk och åka taxi hela nätterna med mystiska vänner/älskare

Det sista låter kanske lättviktigt. Det är det inte. Frändéns utifrån-perspektiv ger en klarsyn i tunga ämnen. Vid terrordådet på Drottninggatan kan hon av erfarenhet säga att värmen och öppenheten snart kommer att slå över i rädslostyrd politik. Under Metoo spår hon att förövarna kommer att återvända som martyrer. Ja, så blev det ju.

Det där är bildning: att ha tillgång till en annan plats, geografiskt och mentalt, så att man kan förflytta sig från ett akut skeende, betrakta det från ett nytt håll och få syn på saker som andra missar.

Nog blir man sugen på The Hemingwaykvinna Dream! När jag slår igen boken vill jag bara sätta mig på tåget mot Paris, plugga språk och åka taxi hela nätterna med mystiska vänner/älskare. En ”Hemingwaykvinna” väljer enligt Frändén resorna, skrivandet och äventyret framför de snitslade banorna inom karriären eller familjelivet. Inte det trendigaste idealet bland unga tjejer just nu, kanske. Desto bättre att påminna om att det är möjligt.

 

Med detta sagt undrar jag ändå vilka förlagen riktar sig till med alla dessa krönikesamlingar. De flesta av oss som följer Johanna Frändén gör det för hennes förmåga att fånga samtiden och tillföra något nytt precis i rätt läge. Och visst, det här blir ju någon sorts tillbakablick över tiotalet: 2017 skämtade Paolo Roberto om bröst i tv, 2019 hade fransmännen importerat vår svenska ”fliggskamme”. Men det skrivs ju rätt många böcker om vad som hänt i fotbollen, kulturen och världspolitiken under 2010-talet. Varför skulle det här vara det mest relevanta filtret?

Jag vet inte, kanske handlar det bara om att bläddra tillbaka och få känslan av att ha åldrats i gott sällskap.

 

Eftersom Johanna Frändén arbetar för Aftonbladet recenseras hennes bok av Ida Ölmedal, kulturchef på HD/Sydsvenskan.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.