Lysande när vardagligt blir akut skrämmande
Med ”Sju tomma hus” skriver Samanta Schweblin in sig i en tradition av argentinska novellister
Publicerad 2023-01-23
När jag läser Samanta Schweblins novellsamling Sju tomma hus kommer jag att tänka på den argentinske författaren Julio Cortázars novell Intaget hus från 1946, i vilken ett medelålders syskonpar flyttar in i ett hus de ärvt av sina föräldrar. Cortázars novell är till en början skriven i realistisk stil men blir snart alltmer lös i konturerna och tangerar magisk realism. Okända varelser intar rummen, ett i sänder, och till slut befinner sig de båda syskonen tomhänta på gatan utanför, och hör hur det låter inifrån huset utan att se vad det är som orsakar ljuden. En vanlig tolkning är att det är en metafor för Argentinas utveckling mot ett alltmer auktoritärt samhälle under Juan Peróns presidentskap.
Min association till Cortázar uppstår inte främst för att huset, hemmet, är en central plats i båda verken, inte heller är det för att Schweblin tillhör sin generations främsta argentinska novellister, liksom Cortazár gjorde på sin tid. Snarare rör det sig om sättet varpå de båda förfrämligar det vardagliga.
”Sju tomma hus” består av sju noveller som befinner sig i gränslandet mellan det absurda och det obehagliga, tonsäkert översatt från spanskan av Annakarin Thorburn. I en novell bryter sig en mor och en dotter in i främmande människors hus, möblerar om och stjäl saker som de senare gräver ner i sin trädgård, i en annan går en äldre man gång på gång över till grannen för att hämta sin döde sons kläder som hans hustru har slängt in på dennes tomt. Om det finns en gemensam nämnare skulle det vara desorientering, vardagliga ting hamnar på fel plats vilket skapar en form av dissonans.
Ting i oreda alltså, saker tas ur sitt naturliga sammanhang vilket genererar en känsla av olust. I bokens längsta novell, Den uråldriga andningen dras desorienteringen till sin spets då den inte endast fyller en tematisk roll utan blir ett berättartekniskt grepp i förstahandsskildringen av Lola, en kvinna med tilltagande demens som tillbringar dagarna med att sortera i sitt hem samtidigt som hennes tankar blir alltmer osorterade.
Sigmund Freud menade att det skrämmande är det bortglömda välbekanta som framträder i en för oss obekant form. Det är en tes som är lätt att tillämpa på Sju tomma hus som hela tiden balanserar det vardagliga med det främmande. Schweblin skriver in sig i en tradition av argentinska novellister som går tillbaka till Borges, redan nämnda Cortázar och den samtida César Aira och Sju tomma hus är ett lysande exempel på att hon förtjänar sin plats i denna tradition.
