Herre Bob Hansson & den hela anden
Sinziana Ravini om en självhjälpsbok som fabricerar en kristendom utan vare sig Gud eller Jesus
Publicerad 2018-03-30
Jag har aldrig förstått mig på coachingkulturer som försöker förvandla slöfockar till Übermensch. På böcker som lär oss hur man på tre dagar blir rika, säger upp sig, hittar den rätta kärleken, meningen med livet och slutar röka. Men nu har Bob Hansson kommit med en självhjälpsbok som är allt annat än prestationsinriktad. Den heter Tankar för dagen och bär på den ödmjuka undertiteln manual för ett snällare liv.
Hansson undrar varför snällheten har en så låg status, för finns det något större än att ta ansvar för sin medmänniskas välmående? Själv tror jag att det har att göra med att snällheten inte brukar skapa några intressanta dramatiska kurvor, om den inte dyker upp i formen av en deus-ex-machina-figur i slutet av en berättelse förstås, men då får man ju en happy end och även happy ends brukar ligga lågt i kurs i de kulturella finrummen. Vad gäller den faktiska snällheten, så är det bäst att den inträder efter ett långt diaboliskt liv, eller efter ett tag, för att den skall få sitt värde. Se bara på Mikael Persbrandt.
Hansson lämnar snällheten efter ett tag, för att ställa Jungs stora fråga: Vill du helst vara god eller hel? Det är en retoriskt fulländad fråga som bara går att besvara på ett sätt, men det är också en fråga som befriar. Tänk vad mycket intressantare Bibeln hade varit om dess författare hade insett detta, kommer jag på mig själv att tänka. Eller Paradiset! Tänk er en Sankte Per som grymtar vid dörren: ”Nej, nej! Här får bara hela människor komma in”.
Boken handlar också om vikten av att våga vara ledsen offentligt, ta en extra sockerbit i teet, våga vara vanlig, våga be, samt våga acceptera glappet mellan ideal och verklighet. Hansson skriver nämligen om sin besvikelse när han besökte sitt första buddistiska kloster i Nepal. Han hade gått ett halvt dygn i stekande sol, bara för att konstatera att de orangeklädda munkarna satt och tittade på tv! Ja, vilka lever som de lär?
Hansson varnar för vår tids rädsla för skratt, för kärlek, men även kärleken kan vara rädd, ja rent av en slampa som parar ihop sig med trygghetsbehov och bekräftelsebehov. Den viktiga kärleken är inte den man får utan den man ger, och det gäller att ge den till någon som inte tycks förtjäna den förstås. Visst, vi har alla hört det förut, och han hade gärna fått dra ner på en och annan floskel. En bild jag däremot kommer hålla med mig länge – är ögonblicket då en mor står på huk inför sin lilla son, som säger: ”Mamma, jag är blyg”. Och mamman säger: ”Vad bra. Var blyg så länge du behöver”.
Ja, vad skall jag säga? Hansson har lyckats fabricera en kristendom utan vare sig Gud eller Jesus. Ja helt en livsvisdom som accepterar glappet mellan de vi vill vara och de vi faktiskt är. Men vid närmare eftertanke inser jag att denna livsvisdom faktiskt redan existerar. Inom psykoanalysen. Om Rousseau upptäckte att ”människan föds fri och överallt är hon i bojor”, så lär psykoanalysen oss att finna friheten i dessa bojor, att acceptera våra gränser och sist men inte minst – att det är bättre att vara hel än god.
