Forser – kritikern som tog ställning och ansvar
Hans texter i urval är fortfarande läsvärda
Publicerad 2021-08-04
Tomas Forser, som gick bort i höstas, var moralist, en mycket bestämd sådan. När han i Aftonbladet 1975 skrev om litteraturprofessorn, Svenska Dagbladet-skribenten och akademiledamoten Fredrik Böök, som efter att ha varit en borgerlighetens ideolog under 1920-talet något decennium senare slutar som nazist, beskriver Forser hans smak som ”enkelt robust och tydligt artikulerad”.
Det citatet passar bra även på Tomas Forser. Hans kritik var robust och den var alltid tydligt artikulerad. Ideologiskt befann sig Forser långt från Böök. Med en läromästare som Kurt Aspelin, litteraturvetaren som introducerade litteratursociologin från marxistiskt håll, var Bööks ställningstagande kring manlighet och politik sådant som Forser gärna kritiserade.
Moralismen var också den av det robusta slaget. Hans omdömen om skeenden, personer och samhällsförändringar fälldes med en säkerhet som i alla fall jag kan avundas. I kritiken tog han tydlig ställning och redovisade ofta sina bevekelsegrunder.
Tomas Forser hade åtminstone tre karriärer. Akademiker vid Göteborgs universitet, kulturchef på Göteborgs-Posten, samt en kritikergärning bland annat i Expressen och Aftonbladet. Tillsammans med Peter Oskarson och Ragnar Lyth skrev han det berömda Manifestet 1981, i vilket de pläderade för en vidgning av de som var inblandade i produktionerna på Göteborgs stadsteater.
Debatten blev omfattande, resultatet magert. Därtill uppfattades idéerna av de ansvariga politikerna som alltför radikala. Med tiden genomfördes ändå det slags kollektiva arbete som Manifestet efterlyste, men då på Backateatern och Angeredsteatern.
Litteratursociologi i Aspelins efterföljd jämte teaterhistoria blev också Forsers akademiska intressen. Liksom i hans dagskritik fanns det ständigt ett ifrågasättande av verksamheten, både i allmänhet och för egen del. I de dagstidningsartiklar som Mikael Löfgren har valt ut för Kritik & ansvar märks detta i flera av texterna.
När en gymnasieklass invänder mot Forsers recension av P C Jersilds En levande själ 1980, skriver han ett brev till dem där han förklarar kritikens funktion. Han kan skriva om dåliga teaterföreställningar som är bra, med vilka han avsåg teater som är alltför angelägna att ligga rätt i tiden, att sätta aktuella debatter på scen. Han ser exempel på hur de människor, ofta utslagna eller marginaliserade, som ska uppmärksammas i stället ställs ut som i en peepshow för publiken. Därmed förnedras de redan förnedrade.
Forser beklagar också hur kritiken inte håller sig à jour med den akademiska forskningen, hur den underlåter att ta intryck av vad som sker på de humanistiska institutionerna. Samtidigt var han angelägen om att teatern och litteraturen skulle nå ut till breda grupper. Han önskade, så som de flesta som arbetar med teater, att den skulle ha en tydlig röst mitt i det pågående samhället. Konsten, inte bara teatern, är en förutsättning för demokratin.
Forsers tydliga röst hörs i dessa artiklar om teater, litteratur och en del personporträtt. Ansvaret som kritiker höll han högt. Han krävde samma ansvarstagande hos de och det som han kritiserade.
