Från förälskelse till förtryck
Alice Eggers läser en formsäker seriedebutant
Publicerad 2017-04-24
Jag blir förvånad när jag läser att Kaninhålet är Berit Viklunds debutbok. Hennes namn har förekommit i seriesammanhang i över tio år och hon var en av initiativtagarna till Dotterbolaget, seriekollektivet som var avgörande för den feministiska seriens genomslag med portalfigurer som Sara Granér och Ellen Ekman.
Men jämfört med den där första tidens skeva teckningar och ilskna humor är Kaninhålet tydligt uppdaterad.
Kroppsligheten fungerar här inte bara som tema utan finns på varje sida i skakiga armar och effektiva röda nyanser som följer persongalleriets känslor. På samma gång en känsla av gamla tiders serietidningstryck och en förstärkning av samtidens vana att låta bilden vara en expressiv motvikt till textens underdånighet. Som det stigande vattnet i en drunknande diskussion, en bild som påminner om Sofia Malmbergs fina barnserieroman Elin under havet.
Berättelsen om en första förälskelses successiva förskjutning mot övergrepp och förtryck passar serieformen väl, vilket i och för sig redan bevisats upprepade gång av till exempel Åsa Grennvall. Ändå tycker jag Viklund tillför något nytt, både formmässigt och genom att göra förövaren precis så mindfuckande som samtidsmannen ofta är. Han som bemöter behovet av separatistiska rum med oantastliga meningar som: Är det inte bättre att samarbeta då? Annars stänger man in sig i varsitt ghetto och skapar mer förtryck mellan varann?
Frågor som inte är frågor och som i kombination med tjatsex maskerat till psykolog-sanktionerade närhetsövningar tränger in huvudpersonen i ett omöjligt hörn. Eller som här, ner djupare i ett kvävande kaninhål.
Viklund är ingen missionerande röst, ändå går det att läsa Kaninhålet som en varning. Och som sådan är den obehagligt träffsäker, som om den tillsammans med läsaren längtar efter en tid när den här typen av berättelser gjort sig själva onödiga.
