Färglös och själsdöd roman om antihjälte
I ”Välj mig” möter vi den människa som odlats fram av klasspolitik och individcirkus
Publicerad 2022-05-08
För två år sedan gjorde Sofia Rönnow Pessah intryck med debuten Männen i mitt liv som utpekades som en ny generationsroman. Nu kommer Välj mig, en mycket annorlunda text om en annan typ av person, Mathilde.
Att huvudpersonen är svår att tycka om är inget fel. Litteraturen är full av antihjältar. Ibland är det just genom dem som de obekvämaste sanningarna kommer till uttryck.
Mathilde är född och uppvuxen i Sveriges centrum, den privilegierade klassen. Här oroar sig ingen över pengar eller över att misslyckas karriärmässigt. Här är inte blotta namnet Försäkringskassan en trigger för panikångest. Det häpna mötet med en annan verklighet tecknas steg för steg, detalj för detalj, när denna nyexaminerade läkare och duktiga flicka går in i en utmattningsdepression.
Hennes tryggt borgerliga värderingar, med Ayn Rand-läsning och folkpartistiskt engagemang i ungdomen som nodpunkter, ruckas vid mötet med arbetslöshet, nedlåtande kamrater från samma samhällsklass och pojkvännens tysta missnöje. Mathilde har blivit sin egen ideologis monster: needy-needy, eller ”närig” med ett gammalt svenskt ord. Hon ser det själv men kan inte hjälpa sig.
Titelns ”Välj mig” utpekar detta hopplösa ingenmansland mellan fritt val-individualismens och det känslomässiga beroendets poler. Den, men inte romanen själv, påminner om Stig Sæterbakkens kolsvarta, patetiska kärleksroman Lämna mig inte.
Liksom i debutromanen vill Rönnow Pessahs prosa vara saklig, vardaglig. Och även om berättelsernas båda huvudpersoner har olika namn och är väldigt olika, har de ett drag gemensamt: ett tvångsmässigt förhållande till siffror och uppräkningar.
Men prosan i den nya romanen är långt ifrån hårdkokt, trots att den saknar bisatser. Tvärtom går Välj mig, trots det korta formatet, ständigt vilse i tillkrånglad syntax och abstraktioner som ser ut att vara direktöversatta av ett dataprogram från ett annat språk: ”Jag borde inte vara oroad över att han inte ska bekräfta mig i hur jobbig den här upplevelsen är.”
Eller: ”Efter några vändor av att ge uttryck för rädslan att överges finns inget kvar att be om ursäkt för, men stämningen är död.”
Det rör sig knappast om någon avsiktlig fyrkantighet, inte om att gestalta Mathildes alienerade plats i tillvaron, där hon är en främling för sin egen kropp, där hon lider svår brist på verklighet. Det är bara illa formulerat.
Rönnow Pessah har skrivit en färglös och själsdöd roman. Stilen är lika blek och trist som huvudpersonen, även om den ironiska humorn från den första romanen glimtar till, dock långt ifrån så starkt som hos den briljanta Lisa Taddeo, som hon orättvist har jämförts med.
I Rönnow Pessahs Mathilde möter vi människan som det svenska systemskiftets klasspolitik och de sociala mediernas individcirkus har odlat fram. Hon är verkligen inte rolig. Hon har inte roligt. Och jag har inte roligt med henne.
