Märkligt, mäktigt och maxat av Cărtărescu

I ”Nostalgia” och ”Melancolia” löper många trådar parallellt – logiken är sagans men med en twist

Lidija Praizovic

helskärm

En legendarisk rysk roulette-spelare i mellankrigstidens Bukarest överlever varje gång han sätter revolvern mot tinningen. Till och med när han utmanar ödet genom att sätta två, tre, fyra, fem patroner i cylindern klarar han sig. En vidunderlig tur! Till slut tillkännager han att han ska ladda revolvern med alla sex patronerna.

Är det jag läser verklighet eller dröm, realism eller fantastik, liv eller död?

Den rumänske författaren Mircea Cărtărescus fantasi är märklig, mäktig och maxad. Hans mycket dominanta och karaktäristiska stil kan beskrivas som barock, grotesk, överlastad och surrealistisk. Ofta skriver han mellan olika gränstillstånd i kraft av varandra: det reella-det mystiska, allvar-lek, liv-litteratur, Europa-Asien, normalitet-galenskap, frihet-fångenskap …

Berättelsen ovan inleder hans romanklassiker Nostalgia som kraftigt censurerad utgavs i Rumänien första gången 1989 och först efter diktaturens fall kunde ges ut ocensurerad. Nu återutges den på svenska samtidigt med hans nya bok Melancolia, som vanligt i strålande översättning av Inger Johansson.

Böckerna består av fem berättelser var och kretsar kring känslan av nostalgi (minne, tänk lite som Prousts madeleinekaka) respektive melankoli (smärta, sorg). Det är ofta anekdotiskt, och en berättelse kan rymma en berättelse som även den rymmer en berättelse, och så vidare.

Både ”Nostalgia” och ”Melancolia” innehåller så mycket att det är svårt att välja ut och presentera här. Många trådar löper parallellt och om någon logik följs är det sagans, men twistad. Ofta slutar berättelserna i ett crescendo där allt på ett storslaget sätt upplöses och smälter samman; författaren vill visa hur allt hänger ihop, hur allt finns i allt, ett slags gudomligt fyrverkeri rakt ut i rymden.

Melancolia handlar om den ursprungliga separationen från modern och hur det traumat upprepas i varje ny metamorfos i våra liv. Här handlar det om frånvarande föräldrar, övergivna och ensamma barn, syskonsymbios med mera – från det femåriga, tioåriga respektive femtonåriga barnets perspektiv. Barnets lek, föreställning och längtan är alltid mer sann och verklig än den vuxnes perspektiv.

I ”Skinnen” ömsar alla män och pojkar skinn, vilka de sparar synligt upphängda i garderoben. Kvinnornas och flickornas metamorfoser är mer hemlighetsfulla, omgärdade av tabun. Huvudpersonen Ivan känner stor alienation i relation till människorna och världen och ägnar merparten av sin tid åt att läsa döda poeter. När han träffar flickan Dora känner han att han blir till, äntligen lever.

Ivan tänker: ”Men med kvinnor var det så att de antingen inte ömsade skinn eller också gjorde det ytterst försynt, som om det rörde sig om något intimt och skamligt, på samma sätt som de blödde varje månad utan att någon fick veta och led förfärligt om det märktes. Denna brist på symmetri mellan deras öden plågade pojken som alltid hade känt sig kluven, som om han verkligen vore delad mitt itu, för han var inte på en gång sol och måne, kyla och feberhetta, dimma och klarhet, djup och höjder, liv och död, kvinna och man, utan bara ett av elementen i motsatsparen som alltid verkade oupplösliga. Han hade velat veta hur en kvinna ser världen. Han hade velat ha bröst och breda höfter, len hud och hår flätat i hundratals små guldflätor som nådde långt ner på ryggen, utan att fördenskull behöva vara utan sitt manliga kön.”

Cărtărescu har inte bara blick för patriarkala och misogyna strukturer, utan båda böckerna innehåller genuin queerhet. Överskridandet av kön och sexualitet sker ofta i nakna, sårbara och erotiska situationer, till exempel när Dora iklär sig Ivans senast ömsade skinn. Och redan i Nostalgia gestaltas åtrå mellan flickor liksom en på riktigt utflippad trekant mellan en kvinna och två män. Han skriver i en romantisk tradition, med stora ord och känslor, tar till hyperboler.

Visst finns hos Cărtărescu också ett slags – tänker jag först – manlig fascination kring kvinnokroppen som kanske, vad vet jag, gör sig bättre i sängkammaren än i litteraturen. Det visar sig dock att detta begär ytterst handlar om ett beroende av moderskroppen, den ursprungliga kroppen, som ju är universellt. En mamma blir bokstavligen en jättestor chokladkropp insvept i lysande stanniol …

Båda böckerna handlar också väldigt mycket om den högfungerande hjärnan; om författaren och litteratur. Så gott som genomgående finns ett läsande och skrivande jag, och det går också att läsa berättelserna som utbrytningsförsök ur ett genialt men samtidigt instängt författarmedvetande.

Nostalgia och Melancolia vinner på att läsas som systerböcker som speglar, fördjupar och går i dialog med varandra. Mycket går igen: Bukarest och stadens spårvagnar, de excentriska karaktärerna och absurda situationerna, sambanden och mönstren, portalerna till utomvärldsliga världar, de hallucinatoriska gestaltningarna, känslorna av utvaldhet och odödlighet, tvilling/speglingstematiken, pånyttfödelserna, det ödesdigra sättet att berätta (som håller läsaren på helspänn), de vindlande, ödsliga gotiska byggnadernas gåtor, de rostiga hänglåsen, de höga tornen, månens vita sken som allting, precis allting, badar i …

Och hur gick det för vår roulettespelare? Det ska jag faktiskt outa här: Skottet brann av med en apokalyptisk knall, men han överlevde även de sex patronerna.

I böckerna, i litteraturen, är det omöjliga möjligt.