Lyhört och intrikat om sorg och identitet
Malin Isaksson visar att autofiktion på intet sätt utesluter litterär gestaltning
Publicerad 2020-05-09
Kalenderbitande litteraturtroll lär ha stenkoll på att Malin Isakssons farmor inte är någon mindre än författaren Ulla Isaksson och att hennes pappa är Hans Isaksson, Bonnierförläggaren som avled så chockartat 2015, vid 72 års ålder.
Isaksson nämner dem inte vid namn i sin roman om sorg och identitet, ”Jag är Istanbul”, men medverkar gör de likväl, i författarens minnen och drömmar. Själv uppträder hon som jagberättaren Malin, eller som den Malin hon var vid tiden för sin pappas bortgång.
”Jag är Istanbul” utspelar sig huvudsakligen i den turkiska metropolen där denna Malin (vars namn visar sig svårt att uttala för lokalbefolkningen) sedan en tid är bosatt tillsammans med sina barn och sin man som arbetar som tv-fotograf med uppdrag i Mellanöstern. För egen del drar hon sig fram som skrivarkurslärare på distans, medan författarskapet tycks ha gått i stå:
”Allt det jag vill läsa och det jag längtar efter att skriva. Det jag inte hittar in i eller vågar dröja mig kvar vid tillräckligt länge för att kunna se eller förstå. Dit språket vill. Det språket kan göra med mig men som jag inte längre klarar av.”
I och med pappans död har orden förlorat sitt fäste i henne, upplever hon, och i världen. Och vem är hon egentligen, nu när hon inte längre är nedsänkt i hans blick?
”Jag är Istanbul” går naturligtvis att klassa som autofiktion som det så ofta och så fult heter om nyare självbiografiska projekt (men sällan om äldre), men är också ett solklart bevis för att genren eller formen på intet vis utesluter sådant som gestaltning och litterär bearbetning, om nu någon trodde något annat.
Romanen är på det hela taget ett intrikat bygge, måhända en smula belamrat i tamburen men efterhand alltmera gripande och vidgande sig i ”valv efter valv”, för att slita lite till på den där berömda bilden av Tomas Tranströmer. På pappret slutar Isakssons bok på sidan 248, i ett drömt eller fantiserat avsked mellan far och dotter, på ”en av alla gatorna i Sultan Ahmet”, men som läsare har man mer eller mindre haft att inhösta berättelsen i motsatt riktning.
”Det här hände innan x”, ”det här hände innan y”, så lyder formeln för Isakssons berättelse som avtecknar sig i tydlig relief mot den rökiga himlen över Bosporen. Det är en effektfull fond, men den känns aldrig sökt eller konstruerad efter någon förlegad föreställning om Orienten som det Andra, som Västerlandets motsats.
Istanbuls trafik får brusa på som den vill därinne i texten, och lika lyhörd är romanen gentemot sin infrastruktur av fjärrsorg och frambrytande minnen.
