Till tappert försvar för den fria litteraturen

Sven Anders Johansson undersöker den kvävande moralismen och kraven på ”rätt” budskap

helskärm

Det är lika bra att spoila det med en gång. Det som möjligen kan göra mig oroad för litteraturens framtid är ett ord som aldrig nämns i Sven Anders Johanssons bok.

Det vore synd om diskussionen kring Litteraturens slut körde fast i ett bråk om de senaste årens försäljningssiffror, eftersom Johansson är ute efter något djupare. Han nämner visserligen ljudböcker, Facebook, nedlagda bibliotek och dagstidningarnas kris, men snart märks det var skon klämmer. Johansson vill sätta fokus på ”en samtida moralism som visar sig i litteraturen, i litteraturkritiken, i kulturdebatten, i utbildningsväsendet, i kulturpolitiken, i de sociala mediernas affirmationslogik.”

Hundra års hårt arbete med att avskaffa auktoritära och förtryckande värderingar har lett till en ny konsensus om den goda kulturen, som får det att krypa i skinnet på honom. Religion är för barn, politik för tonåringar och litteratur för vuxna, brukar jag tänka. Johansson är orolig för att det litterära fältet håller på att anpassas efter en tonårings föreställning om politik: normen sätts av människor som är ovana att läsa äldre tiders litteratur, djupt moraliskt upprörda, och livrädda för att straffas av det grupptryck som de själva är med om att upprätthålla.

Vad kan man säga om en litteratur som, med Johanssons ord, inte har några större anspråk än att försäkra oss om att det finns ”en Rätt Sida att stå på”, och att du som läsare står där tillsammans med författaren och en liten upplyst minoritet? Framförallt en sak, tror jag. Den känner sig hotad. Det är aldrig en bra utgångspunkt. Den som är rädd förlorar sin inre mångfald.

Innebär inte moralismen, frågar sig Johansson, ”att litteraturen faktiskt är överflödig, annat än som tidsfördriv: vi vet ju redan att vi har rätt.” För att markera vem jag är och vad jag står för behövs inga romaner. Det räcker med en T-shirt.

Johansson misstänker att skönlitteraturen ”har blivit så dålig, så självgod, förutsägbar och ignorant i förhållande till sin egen tradition att det inte längre finns någon anledning för människor utanför den litterära institutionen (förlag, bibliotek, redaktioner, skrivarskolor, universitetsinstitutioner, etc.) att ta del av den”.

Litteraturens slut är skriven just som en debattbok av det här slaget ska skrivas: genom den går ett tydligt stråk av läslust. Johansson argumenterar med och mot en lång rad tänkare, ofta kvinnliga, som Toril Moi och medieteoretikern Olga Goriunova. Han är undersökande, inte grälande. Sina litterära exempel plockar han lika brett: från debatten om Peter Handke till Emma AdBåges bilderbok Gropen. Därför blir Litteraturens slut stimulerande och tankeväckande att läsa – men bara till en viss gräns.

Begränsningen ligger i att Johansson delvis har internaliserat den moralism han skriver om. Han håller med moralisterna om så mycket. Liksom de önskar han att skönlitteraturen kunde vara ett verktyg som befriar människor från kapitalism, patriarkat och rasism.

Kärnan i Litteraturens slut är den välkända konflikten om politisk kontra fri litteratur. Det är lätt att se att det är en motsättning som aldrig kommer att lösas. Det behöver i sin tur inte vara något fel. Olösbara konflikter kan vara på två sätt – energigivande eller krampaktiga. Inom konsten är olösbara motsättningar något bra: de är uranet i reaktorn. Kanske är den innersta motorn i varje människa en olösbar konflikt, men Johansson förlöser aldrig den energi som hans motsättningar bär på. Hans tankar fastnar, motorn börjar inte driva.

Han vill försvara litteraturen som samhällsförändrande frizon, men håller lika hårt i tanken att litteraturen inte kan förändra någonting, eftersom den är determinerad av sina sociala och ekonomiska villkor. Han har lärt sig att ”det aldrig bara är ett subjekt som uttrycker sig i skrivandet, utan också en tid, ett samhälle, en ideologi”.

Att tänka i sådana motsatser kan vara produktivt. Så är det ofta hos Adorno, som Johansson gärna återkommer till, men mellan hans egna motsättningar uppstår inga vassa gnistor. Han vill äta lite av båda kakorna och samtidigt ha dem kvar. Därför når han inte fram till slutsatser eller formuleringar som får mig att se något verkligt nytt.

Vad är det för ord jag saknar? Ordet appropriering förekommer exakt noll gånger hos Johansson, trots att det hänger ihop med den moralism han beskriver.

Karaktäristiskt för den nuvarande moralismen är dess fientlighet mot den inlevelse som är litteraturens väsen. Om författare inte har rätt att använda sin inlevelseförmåga för att uppfinna fiktiva personer av alla slag börjar det bli relevant att tala om litteraturens slut. Eller om översättare inte bör tolka författare med andra livserfarenheter än de själva har: se det aktuella fallet med Amanda Gorman och Marieke Lucas Rijneveld. Artiklar om författare som fått kritik för att de har skrivit om en fiktiv person med annan hudfärg kan se ut som bagateller, men för mig är varje sådan nyhet en kanariefågel som har börjat hosta.

Den moralism som Johansson beskriver började som en rättviserörelse, men har övergått i en strävan efter renhet. När kulturen måste vara ren vet du att samhället är smutsigt, och att människor har gett upp alla förhoppningar om konkreta förbättringar. Det är då det blir krig om symboler.

Å andra sidan innebär moralismen att litteraturen på nytt får en chans att bli vad den länge bara har längtat efter att vara – subversiv. Skönlitteraturen mår bra om den inte måste vara identisk med samhällets dominerande värderingar, utan kan stå två steg bort och iaktta dem. I ett allt mer moraliserande samhälle kan litteraturen återvända till den position där den trivs bäst. Det ser ut som en räddning.

Sven Anders Johansson är litteraturredaktör för Aftonbladet kultur, därför recenseras hans bok av Håkan Lindgren, kritiker och skribent i Svenska Dagbladet