Elsie Johansson

Äntligen är det möjligt att prata om allt

Både vardagslunk och magi när Elsie Johansson tar bladet från munnen

Av: 

Jack Hildén

Elsie Johansson (född 1931), som debuterade 1979 och sedan dess har skrivit ett tjugotal romaner och diktsamlingar, utkommer nu med ”Ta bladet från munnen”.

Foto: Torgny Karnstedt

BOKRECENSIONER

Elsie Johansson vill ”våga vara obekväm och modig”, och till en början undrar jag hur pass sann hon verkligen är mot det påståendet. Det är lätt att säga, svårare att efterleva, och det finns en del garderande tendenser. 

Bladet från munnen kallas för ”berättelsesamling” av författaren, och det tar ett tag att förstå vad hon lägger i begreppet. ”Novellsamling” hade varit ett ­alternativ, om än inte helt representativt. Här får vi möta ett ­antal karaktärer som strösslas ut på olika platser och i olika situationer. Men även författaren, som går i dialog med karaktärerna och sig själv, kommenterar texten där hon tycker att ett inpass behövs.


Till saken hör att Johanssons ­senaste bok, Riktiga Elsie (2016), lanserades som den första genuint självbiografiska titeln av en författare som ofta utgått från sig själv och sin barndom (vem som nu inte har det). 

Med detta i åtanke kan man fråga sig vad som egentligen står på spel som tidigare inte gjort det. Särskilt när Johansson upprepar mantrat: Detta är hälften sanning, hälften dikt. Som läsare står man en aning vacklande inför vad som egentligen presenteras. Karaktärerna liknar varann – smarta men med en dold sorg i bagaget. Ofta finns en skuld mot de andra i omgivningen, som det inte gått lika bra för. 

Men författaren vill inte ge vika för krav på överdriven tydlighet och konsekvens. Den oförfalskade tilltron på litteraturen lyser starkt genom hennes författarskap, och gör så även här. Om man tolkar uttrycket ”bladet från munnen” som en Norénsk uppgörelse med allt och alla blir man besviken. Snarare är det språkets väg mot att framhäva minnets komplexitet som är bärande.


Inget av detta är obekanta teman för Johansson. Däremot hittas just denna boks brännpunkt i karaktärernas åldrande. Författaren har hunnit bli 90 år, och betraktar detta som punkten på karriären. Flera av berättelserna gestaltar uppgörelsen – sista chansen att tala, sista chansen att överhuvudtaget ses. Då finns inte längre någon mening med att upprätthålla illusioner. Det är först då det går att tala om aborter i ung ålder, att behandlas som sexslav av sin make, om en kvinnas begär till en annan kvinna. 

Det vore ju dumt att säga att sådana problem inte existerar längre, men konventionernas makt i dessa frågor var betydligt mer avgörande under den tid ­Johansson skildrar. Här har kvinnorna fått hela liv formade av dem, och nu rinner tiden ut. Det var så här det blev.


På så sätt är bladet från munnen ett uttryck som både understryker de kroppsliga konnotationerna och själva akten att tala. Även om talet riktas mot sig själv. Ofta är Elsie sin egen samtalspartner, och tenderar att bli lite väl puttrig. Humöret är gott. Avbrotten, när hon kliver in i sina berättelser och resonerar kring dem, kan vara distraherande och till synes opåkallade. Det lunkar liksom på. 

Men vardagen består också av magi. Inte minst i skildringen av hennes livs kärlek, kallad Uno. På natten lägger hon sin hand mot hans höft. Ovanpå täcket, för att inte väcka. Uno hittade hon sent i livet, precis som författarskapet. Och det blev ju bra med bägge två, känns det som att hon ­säger, och ler. 

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i vår – Prova BookBeat gratis i 2 veckor!

BookBeat.se

Till shoppen
Publisert:

LÄS VIDARE

Rättvis attack mot en halvblind kritikerkår

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Elsie Johansson