”Ingen väljer var man föds”
De svåra frågorna ställs aldrig i Fatemeh Khavaris bok, men den tränar oss i solidaritet
Uppdaterad 2018-08-13 | Publicerad 2018-08-11
Fatemeh Khavari är talesperson för Ung i Sverige, rörelsen som kämpar för att stoppa utvisningarna till Afghanistan, ett land som varit krigshärjat i en livstid. Hon kom till Sverige från Iran 2015. Två år senare, 17 år gammal, tog hon initiativ till och blev ledare för Ung i Sverige och sittstrejken. Rörelsen har vuxit, spridit sig nationellt, och vunnit vissa politiska delsegrar.
Nu har Khavari tillsammans med journalisten Annie Hellquist, skrivit boken Jag stannar till slutet som ger ansikte åt de ensamkommande afghanerna, en grupp som i politisk debatt utmålas som en belastning som hotar landets fortbestånd.
Khavari är egentligen inte typisk för gruppen hon representerar. Hon fick
uppehållstillstånd genom familjeanknytning, flög till Sverige med sin mamma och syskon. Det var hennes äldre bror Mustafa som gjorde den långa och farliga resan till Europa två år tidigare.
Och: hon är tjej. Den absoluta majoriteten av de ensamkommande är killar, och i det patriarkala Afghanistan är kvinnliga ledare orimliga att ens föreställa sig.
Khavari berättar om hur det faktum att hon, en afghansk tjej i Sverige, blir ledare för en rörelse bestående av främst afghanska killar, får återverkningar bland killarna: “De såg en kvinna ta plats som en man och det förändrade dem.”
Många saker delar hon också med ungdomarna i rörelsen. Hon är uppvuxen
i Iran med afghanska föräldrar som flytt från Afghanistan. “Vi är en generation födda på flykt, vi har aldrig haft ett land som har känts som vårt.”
I Iran lever afghanerna som andra klassens medborgare. Ilskan är stor när hon beskriver hur den shiamuslimska teokratin Iran, som ju verkligen har möjlighet att integrera de religiösa afghanerna, varav många är just shiamuslimer, i stället bemöter dem med grov rasism och diskriminering. Hur de tvingas leva utan id-handlingar i generationer.
Afghanistan är inte bara ett land i sammanbrott, det är också ett land där många av ungdomarna aldrig levt och som de inte kan navigera i.
Situationen för de ensamkommande i Sverige förvärrades hösten 2015 när
regeringen menade att Sverige behövde ett andrum från flyktingkrisen och presenterade en av Europas strängaste asyllagstiftningar. En tillfällig lag, som mycket pekar på kommer att permanentas.
På nätterna wallraffar Khavari som pojke på stan för att få insyn i de hemlösa
afghankillarnas liv, nätter som kantas av droger, alkohol, självmordsförsök och en kyla som skär in i ryggmärgen.
Det är en handlingskraftig och intelligent tjej med skinn på näsan som för ordet. Hon har alla förutsättningar för att bli en framstående politiker eller på annat sätt gå långt, inte bara i Sverige utan i världen. Hon resonerar klokt kring allt från hur västvärlden exporterar vapen till trasiga och krigförande länder och sen får en ström av flyktingar tillbaka, till vikten av att ta debatten med politiska motståndare, som Moderaternas Hanif Bali, Afghanistans president Ashraf Ghani och Sverigedemokraterna.
Hon berättar också om de interna striderna inom Ung i Sverige. Framförallt finns det en ilska kring att Khavari inte specifikt lyfter hazarernas sak.
Hazarerna är, vad jag förstår, Afghanistans mest utsatta folkgrupp. Inte bara har IS förklarat jihad mot dem, utan de förföljs också av Afghanistans andra folkgrupper. Den stora majoriteten av de ensamkommande afghanerna är hazarer, och det finns krafter som vill att rörelsen enbart ska fokusera på dem. Men även om Khavari själv är hazar, står hon på sig: ”Det saknades en rörelse där alla folkgrupper tillsammans kämpade gemensamt. Det var dags att skapa det, för det är också det som i förlängningen kan läka Afghanistan... Afghanistan är inte säkert för någon.”
Khavari är ambitiös och påstridig. För henne kommer det inte att vara tillräckligt även om alla de papperslösa ensamkommande i Sverige får amnesti. Kampen är större än så. Den handlar om de 68 miljoner människorna som är på flykt i världen i dag – att de äntligen ska få landa och leva. Det är på liv och död. Det är bokens styrka och dess svaghet.
De svåra frågorna ställs aldrig. Hur ska Sverige och Europa kunna ha öppna gränser, släppa in folk från hela världen, och samtidigt kunna garantera medborgarna – gamla som nya – värdiga arbeten och löner, välfärd, trygghet, frihet och sammanhållning? Hur ska vi agera för att inte också Sverige ska slitas sönder av etniska, religiösa och klassmässiga konflikter, bli ett land som folk flyr från? Mer måste till än kärleksmanifestationer, brandtal och pappershjärtan, om man vill övertyga bredare folklager.
Trots vissa förenklingar har Hellquist och Khavari skrivit en viktig bok som berör. Om hoppet som trots den politiska motvinden aldrig får ges upp.
Jag stannar till slutet är en bok som tränar oss i solidaritet och humanism, och som många borde läsa inför ödesvalet 2018. För i slutändan är det sant som Khavari säger: “Det handlar om allas lika värde och att ingen väljer var man föds.”
