Stadsvandring i Dickens fotspår
Publicerad 2016-04-01
Claes Wahlin läser Orhan Pamuks skickligt vävda prosa
Huvudpersonen i Orhan Pamuks En främmande känsla heter Mevlut Karatas, en kringvandrande gatuförsäljare av yoghurt, pilaffris och den traditionella, mycket turkiska drycken boza. 1969, när han är tolv år, lämnar han sin hemby och flyttar in till sin far Mustafa i Istanbul. Han går bokstavligen i hans fotspår, axlar faderns ok.
Vi följer Mevluts öden och äventyr fram till 2012, och får under det knappa halvseklet bevittna inte bara hans och hans familjs öden, utan lika mycket Istanbuls. Från att ha varit en stad bestående av låga hus med 3 miljoner invånare till en stad med mycket höga hus med 12 miljoner invånare.
Det är Mevluts vandringar längs gatorna, och en och annan busstur, som är den marknära kikare från vilken förvandlingarna av staden ses. Oftast innebär utvecklingen hinder för hans verksamhet. Ytor försvinner, gator där han tidigare kunde röra sig fritt byggs om till avenyer som fotgängare inte kan korsa. Gatulivet flyttar in under tak, hål i väggen blir lyxbutiker. Husen blir högre, så även det skjul i den kåkstad på en av kullarna i utkanten av Istanbul han länge bebor.
Istanbul är alltså den andra huvudpersonen i denna Dickens-inspirerade roman. Stadens utveckling kringskär honom, och inger Mevlut en känsla av främlingskap. Han längtar efter det liv där alla köpte boza från gatan och när familjerna kunde lösa sina problem utan att behöva ta hänsyn till politiska eller ekonomiska makthavare. Hans hem är Istanbul, men med tiden ersätter minnena hans fysiska hem.
Mevlut har dock föga begåvning för bitterhet. Livet och lyckan är någon annanstans än i framstegets triumfer. Som i den enlevering av flickan Rayiha han med stor nervositet genomför. De gifter sig, får två barn och blir mycket lyckliga trots att de i princip aldrig får det bättre. Och, inte minst, trots att han faktiskt enleverat fel flicka.
De bor kvar i det lilla hus i kåkstaden som hans far byggde. Den växande staden drabbas av olika politiska schatteringar, kommunister och nationalister, militären som tar över på 80-talet, islams växande inflytande. Men Mevlut finner sig i ödet, Allahs vilja må ske.
Liksom hos Dickens finns det i Pamuks roman en kritik mot framsteget och moderniteten. Detta varken berikar den fattige, eller gör honom lycklig. Giriga entreprenörer, intrigerande släktingar eller mutvilliga myndighetspersoner sätter käppar i hjulet för Mevlut, men hans själ förblir intakt. Han eller hans familj och vänner må drabbas av olycka, hindras i sina kärlekar, men det sant mänskliga kompromissas inte med. Reporna läker.
De fattiga är goda, de som söker sko sig på andra mindre goda, även om de hos Pamuk inte alltid är lika genomusla som i Dickens romaner.
”En främmande känsla” är en flerröstad, men därför inte polyfon roman, som hålls samman av en allvetande berättare. Denne håller i trådarna, men med jämna mellanrum får flera av personerna ta över, som ett slags assistenter till berättaren. Prosan glider lätt och raskt genom alla de 550 sidorna, inte minst tack vare den språkliga och stilistiska lojalitet som upprättas mellan berättaren och Mevlut. Tonen är saklig, men med en sorglös resonans som välkomnar läsaren.
Pamuk väver också skickligt ihop den realistiska prosan med kritik av modernitet, framsteg, nationalism, tilltagande islamism och annat som söker kringgärda och begränsa individen. Det är teman som finns i hans tidigare romaner, men som mig veterligen han inte tidigare kombinerat med ett klassperspektiv av detta slag. En främmande känsla är underhållande och tänkvärd, den kombination som adlar romanen till konst och i en del läger är lika förlegade som det Istanbul Melvut längtar tillbaka till.
