Hälsningar från en ensam konstnär
Jack Hildén läser Gunnar Lundkvists brevbok och börjar längta till ett kravlöst liv
Publicerad 2018-03-29
”Jag är inte som alla andra”, skriver Gunnar Lundkvist på en av de första sidorna i Igår målade jag en stubbe. Det kan väl låta självupptaget och grandiost, men med all säkerhet är serietecknaren Lundkvist inte heller som de flesta.
Däremot är han lik en viss typ som ger ut den här sortens böcker: Brev/dagböcker som utspelar sig i ensamhet på landsbygden, kanske med en katt som sällskap. Det verkar finnas en mall med innehåll som ska uppfyllas: Mat, väder, några politiska utspel och framför allt det konstnärliga arbetets plågsamma och underbara villkor.
Det bär emot att vara så kategorisk, men de här böckerna skrivs faktiskt nästan uteslutande av äldre män. De är också väldigt trevliga att läsa. Stilen är befallande – efter några sidor tänker jag som Lundkvist formulerar sig. Genom krassa konstateranden. Utan kommatecken. Man undrar varför det är spännande att läsa om att mata kor med äpplen. Det beror såklart på att vardagen är vårt mest gemensamma. Och jag tror det är därför brev/dagböckerna är en så befriande utväg för många författare. De är enklare att skriva än det andra man arbetar med. Dessutom verkar det ärligare! Det skriver Lundkvist själv, att han aldrig behöver tvivla på breven.
Den här gången är breven skickade till poeten och förlagsmedarbetaren Per Engström. Förra året kom en bok med samma koncept, Min kompis Gunnar, då Nina Hemmingsson illustrerade och var mottagare. Det mesta är sig likt. Gunnar beskriver sin tillvaro utanför Flen under några sommarmånader i ett hus. Katten Koftan jagar möss och Gunnar ritar. På ett uppslag kan man få se den bild han blivit klar med. Däremot tänker läsaren inte på detta som brev, utan snarare dagbok. Inga datum finns, inte heller några svar. Namn på butiker och människor radas upp. Det är ett frilansande liv.
Många gånger har jag läst denna typ av böcker och känt en nästan manisk längtan efter ett liknande liv. Det verkar vara fyllt till bredden av frihet och kravlöshet. På senare tid har längtan avtagit. Det går inte att komma runt att Gunnar, och många av hans konstnärliga vänner, lever i mer eller mindre djupa depressioner. Behovet av det totalt avskalade livet framstår som en hägring. Kravet på integritet och originalitet är äkta, men också betungande. Det kostar, väldigt mycket.
Det är inte heller nödvändigtvis tillräckligt för att motivera en utgivning. Mallen som uppfylls tangerar slentrian. Någon målgrupp är svår att föreställa sig, även om det kan finnas tröst i att läsa om ensamhet.
Vid ett tillfälle står en självmordsbenägen asylsökande på ett tak i Flen. Det avhandlas på några rader. Korna i hagen får oändligt mycket mer utrymme. Jag är en stor förespråkare av konst utan mer nytta än att den finns till. Men om det aldrig tillåts bränna till eller överraska finns en överhängande risk att läsningen helt enkelt blir tråkig.
Om ett brev från Gunnar Lundkvist hamnade på min hallmatta skulle jag bli glad och läsa med intresse. Som bok gör det varken till eller från.
