Pervers poesi att förledas av

Bildkonstnären och poeten Leif Holmstrand gör gemensam sak i ”Herrarna och djuren”

Amelie Björck

helskärm

Det går inte att få grepp om Leif Holmstrand. Ibland kan han likna en helt vanlig medelålders mansfigur med snällt ansikte och kulmage. Men i ett växande verk av installationer, performances, musik och böcker spricker huden gång på gång upp och queera pulser mellan himmel och helvete – ja genom hela den groteska och trippande ångestexistensen – börjar flickra och skaka sönder det givna.

Holmstrand är okänd för de stora massorna men respekterad som ett strålande unikum i konst- och litteraturvärlden. Konstnärerna känner honom som konstnär, författarna som författare.

I båda utloppen är han manisk. På gallerier visar han virkade spenar, barnvagnshögar eller t-shirts fullproppade med sopor; shamanistiska dräkter med honom själv i mitten – allt på gränsen mellan äckligt och sublimt. I författarskapet hör han till de avundsvärt produktiva som sprutar ut böcker på småförlag mellan Bonniersutgåvorna.

2015 brast han ut i jätteromanen ”Städer som inte är städer” och som inte heller var en roman i vanlig mening. Berättelsen villade oavbrutet bort sig, alltmedan den skruvade blicken på vardagen och den exakta språkkänslan vidmakthöll en utdragen läsnjutning. En aktivitet full av besvikelser och lust, att älska eller hata.

2016 smalnade Holmstrands text till en väldefinierad (om än ibland sönderslagen) stril i diktboken ”Sista dagen”, som är nära släkt med den nya, ”Herrarna och djuren”. Den förra boken tematiserade kroppens förvandlingar – för kroppen kommer ingen undan. Pojke, gudinna, transa, bög, herre, djur. Det finns så många namn, speglar och kategorier.

Det finns identiteter men det finns också cellulär upplösning. Det finns ögonblick då bara tabletter samt ett hårt grepp som lämnar blåmärken på skinkhalvorna kan lugna en ångestriden själ. Hos Holmstrand är bdsm-landet – det våldsamma och det mjuka, det regelstyrda och det oregerliga – aldrig långt borta. En annan stående referens är Japan, detta mecka av bisarra skräckfilmer och divor med docksminkade cyborgansikten (tänk Björk eller Fever Ray för en närmare referens).

Jag förstår de strikta versmåtten i de senaste två diktböckerna som en typ av bondage. En tvingande form som kan ge njutning. Varför skulle annars en galet expansiv själ som Holmstrand lockas av sonetter och rimflätning? I ”Herrarna och djuren” inramas den formbundna dikten dels av några banalknasiga whatsapp-meddelanden, dels av 14 fotografiska porträtt. Porträtten föreställer ”heliga hjälpare” med namn som Barbaara, Denishe och Christobelier baserade på Holmströms eget ansikte, sminkat och svirrande skiktat till en psykedelisk ikon.

Bildkonstnären och poeten Holmström gör alltså gemensam sak i denna nya bok och ”heliga hjälpare” kan sannerligen behövas. För den rimdiktning samlingen rymmer är trots språkarbetets vansinnesvackra precision allt annat än harmonisk. Kaos är granne med Gud och lusten med lidandet i denna bok. Allt är trans: varje kropp tycks kluven eller på väg att helt sönderdelas till mikrostrukturer.

I den andra sviten ”Planteringar” – en personlig favorit – skrudas qruisingparkens hårda gryningserotik i undersköna ord. Här greppar Herrarna ”djuren” (de underordnade), varpå dessas lyckligt brinnande kroppar sjunker till botten:

Det finns hav i cellstrukturen.
Det finns hav i alla djuren,

pälsdjur ner i haven förda,
slutligt varma, varmt berörda

av det heta, celldjursgröna,
klorofyllrikt sommarsköna.

Brinner där tillsammans döda,
levande och mycket spröda.

Under läsningen av Holmstrand tänker jag ibland på Shakespeares barocka homoerotik där skelettet alltid skymtar under den vackraste hy, andra gånger på 1800-talsromantikern Stagnelius och hans ”Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes…”. Också Jäderlunds sugande rytmiska ”mörker mörka mörkt kristaller” och Byggmästars nipprigt blomsterrika rokokopoesi dyker upp i ljud- och bildminnet.

Men Holmstrands värld är perversare och mer elektrisk; hans bok är gjord av deliriska visioner och trolldom. Greppar den hårt som herrarna gör jag icke – jag låter mig snarare lystet förledas. Brinner min väg till botten, tillsammans med de spröda djuren.

<div data-tipser-pid="5ee23c89afe79a00014e7f0f" data-tipser-view="compact"></div>