På väg tillbaka till skönhetens rike

Katarina Frostensons nya poesisamling är ojämn men på rätt väg

Magnus Ringgren

helskärm

Efter ett par prosaböcker, skrivna som med ögonbindel, återvänder Katarina Frostenson till poesin i A – andra tankar. Hennes läsare torde bli lättade över det.

En del av seendet genom prosans trånga maskor finns kvar, men annat växer fram i klarare poetiskt ljus. Både det goda och det fattiga dras fram av hennes språk, och jag måste börja med att försöka förstå hur detta språk är gjort.

Hos många poeter de senaste decennierna har talspråket tagit makten. Om vi skrev som vi talar skulle det skrivna bli hackigt och styckat och fullt av syftningsfel. Men det talades autenticitet har ändå erövrat de skarpaste poetiska intellekten. Möjligen beror det på en grundmurad skepsis mot alla system, också syntaxens och grammatikens.

Från andra hållet har det utgått en lockelse från det högstämda, det hymniska. Var och en som varit på en poesiuppläsning någorlunda nyligen har hört entonigheten i uppläsningarna, något som erinrar om gregoriansk sång. Och en krock mellan det söndriga språket och den sakrala läsningen har uppstått.

Man kan vara oense om den där kollisionens estetiska värde.

Katarina Frostenson befinner sig mitt i detta spänningsfält. Ibland blir det bara lösryckta ord, stackato, en svärm av stenskott. Men hon hittar ofta en sjungande rytmisk bearbetning av det muntliga när det förs över till skriven text. Detta kopplar henne till en urgammal tradition av poetiskt välljud. Textens tysta sång blir vackrare än röstens. Hon granskar orden och ser hur de kan lägga sig i fina mönster, ofta med ljudlikheter och hemliga rim. Resultatet kan likna något slags Heidegger light.

Men detta är inte en tänkandets stil. Frostenson har en förkärlek för bildade referenser, men de flyter ofta bort i den smeksamma ljudströmmen. Dikterna kan synas essäistiska, men de når sällan den tanke som döljer sig under den glittriga språkytan. Många exempel på det här finns i den nya samlingen – de enklaste referenserna till Sokrates, Kafka eller Duras är tyvärr inte goda nog. Det höga i stilen förför.

En sådan textväv uppspänd mellan skönhet och tankegrus slets alltså sönder när den mötte den stora katastrofen för några år sen. Nu håller den på att läka. Det vardagliga talet lämnar förtvivlans och ressentimentets babbel bakom sig (inte helt, men det är på väg) och närmar sig skönhetens riken igen.

Man ser vad som då kan hända i diktsviten till minne av vännen Kristina Lugn. Där finns ännu rester av det fula, men den ger en vacker bild av den poetiska och intellektuella trafiken mellan två människor som stod varandra nära.

I en annan märklig diktsvit står två skadade träd – Frostenson återvänder ofta till märkligt formade träd – och talar med varandra över stort avstånd. Paul Celan och Nelly Sachs skickade en liten träbit mellan sig gång på gång i sina brev – där finns en intelligent bild av försöken att nå kontakt via text/bark/träd/poesi.

Ett annat träd i Hagaparken blir däremot utgångspunkt för en nästintill hatisk svit om akademikrisen. Texten lyckas inte göra mig införstådd, och den borde inte ha tryckts i bok.

Så svänger det mellan skrotade och återvunna känslolägen. Det här är en mycket ojämn bok, men den är på rätt väg. Men den pratsamhet som Katarina Frostenson alltid lidit av är kvar. Vad som skulle hända om hon strök ner sina långa sviter till en fjärdedel får vi nog aldrig veta.