Massor av dödsfall men bara ett enda stort löfte
Damon Galgut skriver elegant om det turbulenta Sydafrika
Publicerad 2023-01-04
Amors mor Rachel är den första som dör i familjen Swart, den vita sydafrikanska familj som bor på en farm där Amor och hennes syskon Astrid och Anton har vuxit upp. Amor måste flyga hem från London till begravningen, och bland alla turer runt den minns Amor hur hon råkade höra det löfte Manie, Rachels man, gav sin fru på dödsbädden. Han lovade att ge den svarta trotjänarinnan Salome äganderätt till sitt lilla hus på farmen.
Det är det löftet Amor vid varje följande begravning påminner de resterande familjemedlemmarna om. Fadern Manie är nästa i familjen Swart att dö, följd av Astrid och sedan Anton. Modern dog av cancer, fadern av ett ormbett, systern blir skjuten av en svart man och Anton tar livet av sig. Amor själv överlever (men dog nästan som ung när blixten slog ned och hon förlorade en tå) och först när hon, trettio år efter moderns död, är ensam arvtagare infrias löftet till den då mycket gamla Salome i ett mycket fallfärdigt hus.
Omkring varje dödsfall med åtföljande begravning kastas reflexer från den sydafrikanska utvecklingen under drygt tre decennier, från de sista åren av apartheid i mitten på 1980-talet över de olika presidenternas styre: Nelson Mandelas, Thabo Mbekis och Jacob Zumas. Familjen Swart är ett Sydafrika i miniatyr, vita slavägare (vars familjenamn på afrikaans ironiskt nog betyder svart), inbördes osams, och endast intresserade av den politiska utvecklingen när den direkt drabbar dem. Antons skuldkänslor över att som ung soldat ha skjutit ihjäl en svart kvinna plågar honom, men han gör inget för att uppfylla löftet. Han tar hellre livet av sig.
Amor är undantaget, hon håller sig undan familjen och väljer att arbeta med att vårda hiv-sjuka, den sjukdom vars existens Mbeki förnekade. Det är också hos henne som berättarens sympati ligger, den enda i familjen Swart som låter samvetet få konsekvenser; hennes integritet räcker inte för att ställa saker till rätta, men det är den enda realiserbara, moraliska utvägen.
Märkvärdigt i denna roman är berättarperspektivet, som är amorft och stabilt på en och samma gång. Berättaren svävar fritt, han kan lyfta sig ovanför historien, men också glida in i de olika medvetandena eller plötsligt tilltala läsaren, som framstår som en bredvidsittare till vilken berättaren emellanåt vänder sig. Effekten är slående, Galgut – och hans eminente översättare Niclas Hval – har skapat en roman där texten gungar som ett rö i vinden, en prosa som motsvarar de omkastningar som drar genom familjen Swart och Sydafrika.
Denna egenartade konstruktion ger också utrymme för en lakonisk cynism. De olika personerna ironiseras över, som den träige begravningsentreprenören Fred Winkler (”inte ett spår av kreativitet i den mannen”), som stolt över sin fingerfärdighet iordningsställer ett av liken: ”Han är den känslige av dem, han kunde ha blivit konstnär, eller homosexuell, men i stället far han fram med sina sminkborstar på kadaver”.
Alla dödsfall, alla fördomar och alla försök att dölja landets historia och dess utveckling med smink ryms i den beskrivningen. Engelskans make up gör det tydligare hur romanen kombinerar de olika skikten, löften från landets högsta ledning lika made up som de hos familjen Swart eller den fiktion Damon Galgut så elegant har skrivit om ett land i ständig turbulens.
