Så varde ljus

Uppdaterad 2016-11-29 | Publicerad 2016-11-25

Ulrika Stahre om en upplysande historielektion

Det började i slutet av oktober. Strax innan sommartidens slut och de tillbakajusterade klockorna kom de första förtvivlade utropen på sociala medier: ”jag klarar inte det här”, ”kan man få åka bort halva året?”, ”nu väntar sex månader av slask och mörker, hurra”.

Mörkret är en tillfällig kraft eller frånvaro, ett ångesthål i väven. Utom kontroll, bortom värme. Ljuset värderas mycket högre. Internationalens drömda idealrörelse uppåt och mot ljuset motsvaras av religiösa idéer om ljusets överhöghet – och naturligtvis den helt pragmatiska verklighet där ljus krävs för att kunna se.

Ljusets överhöghet speglar eller är kanske orsaken till synens högre status än andra sinnen. Att se är att förstå, att vara upplyst att förstå ännu lite bättre.

Etnologen Jan Garnert har skrivit boken Ut ur mörkret, en historisk exposé över ljusets historia fram till vår tid (till framtiden om man ska vara exakt). Större delen uppehåller sig vid elbelysningens utveckling, men även förhistorien innehåller lärorikt stoff.

Som att stearinljusets föregångare var talgljuset, av animaliskt fett (det går upp en talgdank!), och innan dess brände man helt enkelt stickor, vanliga trästickor som sattes fast i sinnrika hållare i en exakt vinkel för att inte brinna för fort och inte heller slockna.

Brist på ljus kunde styra livet i mycket högre grad än nu, självklart. Det känner väl alla som någonsin stirrat ut i ett ruralt mörker. Det mörker som äter ljuset, som likt tung materia behärskar hela det stora utanför och hindrar både djurvård och vedhuggning. Eller ett mörker som tvingar till tidig sömn. Inte oss vintertrötta emot.

Med teknikens utveckling, gas- och elbelysning, kunde arbetet förläggas till vilken tid som helst på dygnet. Och det är i en rationell anda som elbelysningen tas om hand och lanseras i det svenska folkhemmet. Glödlampan gjorde entré i svenska hem och arbetsplatser på 1910-1920-talen, vilket som av en händelse sammanfaller med demokratins genombrott och arbetarrörelsens bästa år. Det var från mörkret och mot ljuset alla strävade.

Ungefär samtidigt som Per Albins folkhemstal lanserade föreningen Ljuskultur en kampanj för, just det, god ljuskultur i hemmet. God belysning – gott arbete riktades till husmödrar och upplyste(!) om hur lamporna skulle riktas, utformas, placeras. Och Ljuskultur fortsatte att informera, bland annat genom en tidskrift som började publiceras 1952 och fortfarande utkommer.

Garnert sveper över ett 1900-tal som ur ljusets synvinkel både kom att innehålla neonets genombrott, mörkläggningens tid under kriget, och lampdesign både för industri och hem. Det är lampors placering när tv:n blev hemmets härd, det är hela lystak i kontorslandskapet i det så kallade Thulehuset på Sveavägen. Lystaken gav ett diffust och otydligt ljus, vilket var idealiskt för arbete eftersom det inte orsakade vare sig blänk eller skugga.

Visst väcker dessa skugglösa kontor obehag. Skuggor, särskilt de som också rör sig i förhållande till utomhusljusets förändring, uttrycker ändå liv. Det skugg- och blänklösa kontoret skildrar det monotona arbetet – det är en förutsättning och en konsekvens av det.

”Den helige Josef snickaren”. Jesus ger arbetsljus åt sin fosterfar. Målning av Georges de La Tour, 1642.

Med elljuset kom arbetet som kunde utföras alltid. Men också fritid och nattliv. Åtminstone i en stad kan man inte längre föreställa sig en mörk natt. Men kanske borde vi sträva dit lite oftare än Earth hour en gång om året. Att släcka lampan betyder att säga nej till effektivitet och vakenhet.

Hösten 1938, när spanska inbördeskriget pågick och Tyskland annekterade Sudetlandet – faran för ett krig började bli uppenbar – gjordes en mörkläggningsövning i Stockholm. Den beskrevs i stort sett som en fest, där massor av människor var ute och rörde sig i endast fullmånens sken – en karneval där ”mörkret gav maskering och anonymitet”.

Det är en svår balans mellan ett otryggt mörker och det arbetsbefriade karnivaleska. Men visst är det dags att ta frånvaron av ljus tillbaka från sådant som ”mörka krafter”, eller ”mörkermän”. Att försöka se mörker som något eget, något som kan ha med vila och frihet att göra. Med lugn. Och möjligheter för ­andra sinnen än synen.

Så: förbanna inte mörkret. Låt lampan förbli släckt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln