Övertydlig – och kryptisk

Publicerad 2016-02-02

Bob Hansson är jätteframgångsrik och ändå en outsider

Bob Hansson (född 1970). Foto: Idha Lindhag

Bland de mer intressanta sakerna som man lär sig av att läsa pressmaterialet och fliktexterna på Bob Hanssons nya bok (Bob Hansson är jätteframgångsrik, bra som en Nobelpristagare, och ändå – tänk! – en outsider i samtidslyriken) hör upplysningen om att vi nu har att göra med en allvarligare poet jämfört med tidigare.

Ta bara titeln och grannsämjan är en långsam bödel. Den är något avsevärt annat än de mjukt uppstudsiga Här ligger jag och duger (2001) och Halleluja liksom (2005). Och titeln får mig att tänka att den förmanande och agitatoriska tonen, som alltid funnits i Hanssons dikter, ska fyllas med en välfunnen tyngd av samtidskommentar – i linje med det utlovade allvaret.

För det är ju onekligen träffande och hårt uttryckt: grannsämjan utmålad som den tysta, slutna ro av konsensus och trädgårdar, som måste utplåna olikhet och omfördelning, för att inte mista sitt välstånd. Så tolkar jag hans titel.

Och jo, Hansson skriver mer dovt nu. Skriver om människor på flykt, utfrusna barn och otillräckliga psykiatriker. Problemet är bara att det är så svårt att tolka för det mesta. Samtidigt som det är just tolkning, avkodning, som dikten bjuder in till.

I dikterna finns ett starkt berättande drag. En nästan profetiskt tydlig berättarröst förkunnar, ofta via ett ”du”, en värld av orätt runt en enskild. Som läsare får man en scen, en händelse, klart serverad för sig – superladdad av tonen. Men så tröskas det där sönder av ett bildspråk som ibland är drömskt, ibland styltigt metaforiskt, ibland undanglidande abstrakt, i sitt försök att komma åt en inre verklighet.

Och jag vill ju, utifrån vad jag tycker dikterna lovar, fatta. Greppa vad dikten vill säga om den där inledande, så väldigt tydliga, ”ockrafärgade ökenstaden” eller det där duet som ”fått nog på allvar”. Men i slutet av dikten ser jag sällan någonting. Känner ingenting.

Paradoxalt nog ligger det många gånger något djupt kryptiskt över Hanssons övertydligheter. När de inte bara är rent banala, det vill säga.

En dikt handlar om det anmärkningsvärda i att vi tar det för självklart att sitta nio tusen meter upp i luften i ett flygplan, och leder fram till slutorden: ”människan är som gjord för mirakel.”

Herregud.

Nej. Dov eller ej. Hansson odlar en egen lyrisk grannsämja, på en gång bombastisk och superintrovert. Här skulle behövas en strängare bödel till att dräpa både darlings och mosigt flum.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln