Plugga – och bli fri
Claes Wahlin om ”Bildningen på barrikaden” av Per Svensson och Thomas Steinfeld
Publicerad 2018-01-21
Behövs det en ny människa? När ett manifest ser dagens ljus, finns där bakom uppfattningen att en epok till stora delar borde gravsättas. Den människa som det rådande samhället har odlat fram är inte längre tillfyllest, det saknas något väsentligt.
Bildning har det talats och skrivits mycket om de senaste åren. Oftast avses en mer eller mindre klassisk, humanistisk sådan. Man menar att det slags kunskaper som skola och universitet bär och förmedlar, har urholkats i sådan grad att det har lett till allvarliga skador för samhället. Hur förstå oss själva, vårt samhälle, utan det perspektiv som historien ger? Hur skapa ett humant samhälle, där det finns en förståelse för yttringar som har med bildning att göra? Musik, litteratur, språk, och allt vad det nu kan vara.
Per Svenssons och Thomas Steinfelds skrift vill, med en travesti på Marx, sätta bildningen i arbete. Att bilda sig är ett ständigt, aldrig avslutat arbete. Ett av de mindre vanliga argumenten i diskussionen, men som här accentueras, är att bildning kan göra oss fria.
Den är en väg till att nå insikt, och kan om så önskas leda till handling. Bildning kan lära oss att se att sakernas tillstånd inte är något naturgivet.
Sant är att det finns en föreställning, ofta med hänvisning till sociologen Pierre Bourdieu, att bildning är ett slags maktinstrument, något som håller en underklass i schack, och något som kan användas som klassresa. Lär dig njuta av Bach (läsa Claude Simon, diskutera Frank Lloyd Wright, etc.), så kan du räknas till den bildade eliten.
Steinfeld påpekar att ”kultur” inte handlar om estetik eller intellektualism, utan är något som sker intill, eller bredvid det som samhället ser som sin huvudsakliga uppgifter: ekonomi och politik.
Det är inom kulturen som bildningen kan odlas, och egentligen, vilket Svensson påpekar vid tillfälle, handlar det om möjlighet att kunna ägna sig åt sådant som inte behöver kontoföras, sådant som inte omedelbart betraktas som ”nyttigt”.
Vad som i dag saknas, det är helt enkelt tid. Tid att förkovra sig, tid att ta del av allt det som inte krävs för överlevnaden. Och tid, det är åtminstone vad ett land som Sverige borde ha mer av än de flesta andra länder.
Skolan och universiteten kämpar i dag i motvind, den bas som där en gång kunde byggas, urholkas av varje så kallad reform. Det är inte längre självklart att elever efter avslutad grundskola kan läsa och skriva obehindrat. Universiteten förlorar bit för bit sin vetenskapliga frihet.
Parallellt med detta lockar det digitala samhället. Information (som inte är kunskap), sociala medier och inte minst allt som krävs för att överleva i ett dyrsamhälle som Sverige, stjäl den tid som händelsevis blir över.
Thomas Pynchon såg begynnelsen, när en tonårstjej i romanen Vineland anklagar sina hippieföräldrar om den uteblivna revolutionen: hela 68-rörelsen gick åt skogen på grund av tv:n. Så är det där vi är? Bildningens möjligheter att sättas i arbete för att förändra sakernas tillstånd som plattas till mellan försörjningens krav och de kommersiella konsumtionssfärerna? Manifestet kommer i så fall i elfte timmen.
