Full rulle vid Döda havet

Magnus Ringgren läser en mytomspunnen skriftsamling av pusselbitar från Jesu tid

Publicerad 2017-12-25

De första Dödahavsrullarna hittade 1947 i grottor vid Döda havets nordvästra strand. Fler fynd skulle följa. I dag finns det mesta av den unika samlingen på Israels nationalmuseum i Jerusalem.

En dag 1947 snokade några beduinkillar i grottorna vid Döda havets nordvästra strand. Kanske fanns där nåt att göra sig lite pengar på?

Och de fann lerkrukor, hela eller sönderslagna, som innehöll skriftrullar, hela eller sönderfallna. Tranströmer har rätt när han skriver: ”Det är lätt att älska fragment / som varit på väg länge.” Gamla pergament är oemotståndliga. Ganska snart förstod killarna och så småningom resten av världen att fyndet var unikt, och man började leta systematiskt i trakten. Mer kom i dagen.


Antikhandlare och forskare tog vid. Efter snikenhetens intriger, efter vetenskapliga gräl och mödor, efter alla politiska komplikationer som Mellanöstern kan erbjuda finns det mesta i dag samlat på The shrine of the book, en del av Israels nationalmuseum i Jerusalem.

Jordanien gick inte heller lottlöst. I Amman finns kopparrullen, en älskling bland foliehattar, som tycks vara ett slags skattkarta över alla rikedomar som prästerna i Jerusalems tempel hade snott åt sig och gömt undan för tvåtusen år sen. Åtskilliga skattjägare strövar ännu runt i bergen vid Döda havet för att finna rikedomarna. Hittills har de gått bet.

Kopparrullen.

Det är på sin plats att varna för fantasifulla tolkningar av kopparrullen och alla de andra texterna. Det här är ett special­fall av ”biblisk arkeologi”, ett sätt att leta i jorden efter ”bevis” för sanningshalten i den ena eller andra bibeltexten. Detta är om något de förutfattade meningarnas konstart. Det är inte underligt att Dan Brown hittat stoff i den här framspekulerade världen. Man bör i stället lyssna till språkforskarna och texttolkarna.


Min egen fascination för rullarna bottnar i att min farbror Helmer Ringgren tillhörde pionjärerna och översatte en av dem redan på 50-talet. En utförlig introduktion till ämnet finns i antologin Dödahavsrullarna från 2011. Och nu kommer en tjock volym med tolkningar av de viktigaste texterna, på sätt och vis en förlängning av den gamla Bibelkommissionens arbete.

När man äntligen pusslat färdigt bland alla dessa fragment av pergament framträdde bilden av en sällsam religiös gemenskap på judisk botten från Jesu tid. I notiser hos antika historiker kallas de esséer. Vi skulle nog kalla dem en domedagssekt.


De rullar som kanske haft störst betydelse är de många handskrifterna till den hebreiska Bibeln. De är tusen år äldre och språkligt mycket bättre bevarade än den dittills äldsta handskriften som brukar kallas för den masoretiska texten. Bibel 2000 har haft god hjälp av Dödahavsrullarna. Man har kunnat komplettera och rätta.

Därutöver finns tidigare okända religiösa texter från vår tideräknings början: bibelkommentarer, psalmer, somligt som liknar senare tiders klosterregler (de kristna klostren hade en judisk förhistoria), lagar och visdomsord, instruktioner för det kommande kriget mot ondskan.


Sammantaget ser det ut som ett bibliotek från en sluten grupp i nästan hysterisk opposition mot det religiösa etablissemanget inne i Jerusalem, en textsamling som kanske gömdes undan i grottorna i ofärdstider och inte blev hämtad igen. Något förfärligt hände.

Man kan gissa på romarnas erövring av Jerusalem år 70 e Kr och/eller judarnas katastrofala nederlag år 130, det som blev starten för den stora diasporan eller förskingringen.

Det som har intresserat forskarna, seriösa och oseriösa, är om det finns relationer till Nya testamentet i materialet. Harald Riesenfed, en svensk teolog, hävdade att ett litet fragment ur Johannes­evangeliet fanns bland Dödahavsrullarna, något som skulle ha vält omkull allt man trott sig veta om Nya testamentets tillkomst. Sannolikt hade han fel. Men man kan hitta spår av tankar från rullarna hos Paulus. Och kanske var Johannes döparen en av de troende.


Hade Jesus själv något med esséerna att göra? I Göran Tunströms roman Ökenbrevet från 1978 tillbringar han en tid av sin ungdom hos dem, men för det finns inga belägg. Man kan hitta en del likheter mellan evangelierna och skriftrullarna. Man har till exempel grälat om samma tolkningar av den mosaiska lagen.

Mer allmänt kan man säga att Jesus och esséerna rörde sig i samma religiösa och politiska miljö i ett krisartat tidsskede. Jesus såg även han jordens snara undergång framför sig. De delade upp världen i ont och gott enligt en strikt dualistisk princip som långt tillbaka härstammade från persisk religion. Men de hade mycket olika syn på lagen och frälsningen.

Esséerna var besatta av att följa den gudomliga lagen och den rätta kulten. De stod på det godas sida i en ond värld, en värld som alldeles strax måste dö. Dystopin är en åldrig genre. Det apokalyptiska tonfallet finns i det mesta de skrev – och ett förtvivlans hopp om att Messias skulle komma. Messias för dem var två personer, en kung och en präst. Den tanken finns i den påläste Lars Anderssons nya roman Salome Alexandra.

Esséerna levde sparsamt för att inte säga asketiskt. Samhället var celibatärt och hierarkiskt. De kan ha hållit till i Qumran nära Dödahavsrullarnas fyndplats där det finns en stor ruin från romersk tid. Men bilden är förstås inte entydig. En del av deras lagtexter förutsätter till exempel familjeliv och kan inte gälla för en munkorden.


Hur är det då att läsa Dödahavsrullarna? Som att lyssna till hundra år gamla skiv­inspelningar. Mycket brus, mycket knaster från urgammal ökensand. Men man hör människor, röster som säger ”jag”, som talar med varandra och med sin Gud. De livnär sig på sin tro och sin historia – det är deras viktigaste föda. Ord är oerhört mycket värdefullare än guld för dem.

Nästan alla texter är skadade, något som de svenska redaktörerna inte gör ett dugg för att dölja. Inga snygga gissningar här inte! Ibland glimtar det till av något man vill kalla ren poesi. I en av psalmerna harklar sig sångaren och har svårt att hitta tonen. Han önskar sig en stämgaffel.

Och tanken far i väg. Fanns det stämgafflar då? Vilken ton skulle han söka efter? Lät det vackert? Och på ett märkligt sätt tycker man sig höra den där tonen än i dag.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln