Individualism är inte svenskens arv

Kjell Östberg gör upp med boken som är nationalismens nya slagträ

helskärm

 Lagom till valrörelsen 2006 kom den första upplagan av historikerna Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa? Den väckte omedelbart stor uppmärksamhet. Två moderna forskare menade att det finns en gemensam och historisk förankrad definition av svenskhet som går att spåra tillbaka till 1800-talet.

Här kom den teoretiska underbyggnaden till Folkhemmet. Det var inte socialdemokratiskt eller borgerligt. Det var svenskt, sprunget ur den svenska folksjälen, noterade historikern Jenny Andersson.

Det är nog ingen tillfällighet att den nu, när alla de som pläderar för svenska värderingar yrvaket letar efter ideologisk backup, kommit i en ny, delvis nyskriven, upplaga.

Boken, som har vetenskapliga ambitioner, hävdar att detta med att vara svensk innebär att sträva efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande (på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella förpliktelser). Till stöd för sin tes konstruerar författarna en sammanhängande tankekedja från Geijer och Almqvist i mitten av 1800-talet över Rudolf Kjellén och Ellen Key till Astrid Lindgren.

Så länge de håller sig till det litterära blir det en bitvis nöjsam läsning, kännetecknad av ”pregnanta iakttagelser blandat med långsökta generaliseringar” för att låna ett uttryck som författarna själva använder om emigrationsforskaren Gustaf Sundbärg.

Problemen uppstår när de ska försöka visa hur denna bild av svenskhet förts över till vår tid. Länken är Per Albin Hansson, beläggen något magra: Dels hade Per Albin ett kort tag varit anställd inom kooperationen, som betonade vikten av att förverkliga sig själv. Dels hade Per Albin i folkskolan läst Odhners Lärobok i fäderneslandets historia och vid ett tillfälle citerat en dikt om Engelbrekt. Folkskolans historieundervisning tillhandahöll folkhemmets ideologiska överbyggnad.

Men för att få ihop sin berättelse måste författarna göra våld på historien. Socialdemokratins marxistiska arv trivialiseras, Geijer verkar viktigare. De breda och vildsinta diskussioner som fördes om synen på nationalism, som innefattade allt från kosmopolitisk arbetarinternationalism till folklig fosterlandskärlek försvinner genom en bakdörr. Och den klassförankrade kollektivismen, arbetarrörelsens kännemärke framför andra, konkurreras ut hos författarna av en direkt allians mellan en atomiserad individ och en opersonlig stat.

Det är uppenbart att Är svensken människa? bidrog till att ge nationalismen en plats i det offentliga samtalet som den länge saknat.

Den nya upplagans viktigaste tillskott till dagens svenskhetsdebatt är en uppgradering av nationalstaten. Nationalstaten måste tas på allvar, pratet om mångkultur upphöra och det svenska samhällskontraktet värnas, skrev Lars Trägårdh i Expressen nyligen (13 juli).

En central funktion för nationalismen är att skapa uppslutning kring gemensamma värderingar. Det innebär också att den kan användas för att radera bort besvärande konflikter ur historien. De nya moderaternas PR-guru Per Schlingmann såg potentialen.

Om det fanns en uppsättning värderingar med rötter i det tidiga 1800-talet långt före demokrati och välfärdsstat som lett fram till dagens Sverige, ja då är ju den svenska modellen lika mycket högerns som vänsterns skapelse. Bilden kommunicerades genast ut från det moderata propagandaministeriet. Till och med det ekonomiska toppmötet i Davos fick med en kortversion av Berggren och Trägårdh – med förord av Jacob Wallenberg.

Tilltaget fick konsekvenser. Några entusiastiska moderater tog budskapet ad notam och trodde till allmän munterhet på allvar att högern var pådrivande för allmän rösträtt eller för apartheids avskaffande.

I själva verket finns det knappast någon viktig politisk eller demokratisk reform som inte genomdrivits i en hård kamp mellan höger och vänster.

De grundläggande rättigheter man idag talar om, demokrati, jämlikhet, yttrandefrihet, respekt för oliktänkande – alla universella, inte ”svenska” – har i allmänhet introducerats i Sverige efter hårda politiska strider där folkliga rörelser drivit på, konservativa bromsat.

För Berggren och Trägårdh har det moderna Sverige i stället vuxit fram i hägnet av statsindividualismen, ett samhälle där medborgarna ger makten direkt till staten utan att förlita sig på kollektiv organisering. I statsministern Reinfeldts kongeniala tolkning: Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.

Drivkraften i detta samhällsfördrag är individualismen och oberoendet, inte viljan till gemensamt ansvar. De klassiska folkrörelserna reduceras till självhjälpsföreningar, redskap för ”egalitär individualism.”

Men det var inte Ellen Key som garanterade kvinnornas rösträtt, det var den breda kvinnliga rösträttsrörelsen. Det var inte en fri allians mellan individer och stat som gav frihet att organisera sig, dagis eller hbtq-personer deras rättigheter. Det krävde en lång, enveten och stundtals hård kollektiv kamp i folkliga rörelser.

Bokens avslutande credo är att över tid kommer den täta gemenskapen alltid till korta mot individens strävan att maximera sitt oberoende.

I dag ser vi allt fler tecken på motsatsen. Vi ser en tilltagande mobilisering mot samhällsklyftor, mot nedskärningspolitik och elitisering, på sina håll en vitalisering av gamla partier och skapandet av nya.

Men i behovet av andra kollektiva lösningar ser vi också framväxten av en nationalistisk högerpopulistisk rörelse, matad av halvsmälta berättelser om det egna folkets unika historia och egenskaper – berättelser som skyler över de reella intressemotsättningarna i dagens samhälle.

Envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling, men vägen dit går över breda solidariska rörelser, inte via nationalistiska återvändsgränder.

Kjell Östberg