Med känsla för det oskötsamma språket

Amelie Björk läser Lina Ekdahls svarta vardagsgarv

Amelie Björck

helskärm

Lina Ekdahl är sig lik i sin nionde poesisamling. Dikterna i ”Du är inte full du är fylld” är barnboksenkla, de hanterar sitt material med praktiska rörelser – men precis som i livet faller klossarna ut åt alla håll och man vill skratta och gråta. Dessa dikter riktade till ett ”du” som också är ”jag” rör vid samma ställen inuti som Sonja Åkessons poesi och jag inser hur mycket jag saknat dessa syskonröster sedan sist. Hur de kommer åt ensamheten, sorgerna, rasen. Hålen som inte går att fylla vad vi än proppar in.

Ekdahls känsla för absurdism, som också gjort henne till en efterfrågad dramatiker, låter ett svart garv rinna ut ur vardagens fraser. Chefskursernas ”jag hör vad du säger” och ”jag tar det med mig” drabbas av pronomenbyte:

”Du hör vad du säger

och du ska ta med dig

det du säger

det du sagt”

Kortslutningen blir ödesmättad: Ta med dig det du sagt som en sopa, för ingen annan vill dela det med dig. Språkdräktens svarta foder grinar.

Hur intresserade är vi av att lyssna på varandra? Det är en av frågorna som turneras genom bokens 150 sidor. En annan, som följer upp de akuta tankarna om snål solidaritet från ”Diktsamling (2012), är frågan om vems fel allting är. I dikten nedan får språket självt dekonstruera utsagans avpersonifierande förnumstighet. Svenskan förmår ju inte ”sköta sig” i raderna och effekten blir tragikomisk:

”Inte allas fel

inte de som sköter sig

det är inte deras fel

det är inte deras fel som sköter sig

inte de som sköter sigs fel

sigs”

Diktsamlingens teman återkommer i variationer – ibland slappa, ibland skarpa – som i en musikalisk komposition. Ett tredje viktigt spår är människans intag och utsläpp. Kroppen som återvinningsmaterial har varit ett hett tema i 2000 år: ”Av jord är du kommen, jord skall du åter bli” visste Bibeln; ”Vi är alla bröstmjölk” skriver genusvetaren Astrida Neimanis i sina posthumanistiska reflektioner om kroppen som del av en vattenburen cirkulation (”Bodies of water”, 2016).

Men Ekdahl fortsätter snarare på 60-talets kulturkritik, som även räknar in språk och information i rundgången. Sonja Åkesson gjorde det när hon i dikten ”Fantasifylld korv” proppade kvinnolivet fullt med normerande reklam i diktsamlingen ”Pris” från 1968.

Lina Ekdahl maxar konceptet i former från katalogdikt till avig aforism. Bilden av ett nästan sprickfärdigt samtids-”du” framträder och det är lätt att känna igen sin förstoppning. Här ett potpurri ur boken: ”Du kan ta in blomsterarrangemang/ du kan ta in krigsförklaringar/ du kan ta in manualer”; ”Du är full av fattigdom/ full av tigrar i porslin”; ”Tacka nej till information/det gör du bara inte/du tackar ja”; ”Du är fylld av stjärnflocka”; ”Du ska vara fylld av mos och upptåg”.

Vi tar in så mycket – men vad kommer ut? Och är rundgång den givna formeln?

Ett ”klockspel” förekommer här och var i diktsamlingen likt en mystisk kontrapunkt. Gud eller beläte? En flyktväg? Jag vet inte vad det betyder, men gillar klangen.