Vemodigt farväl till barnsligheten

Folkesson avslutar trilogin med lugnare andning

Pia Bergström

”Det kommer en tid i varje människas liv då hon måste välja om hon ska vara sann eller normal”, säger mormor Sickan vid sitt köksbord med den vitnötta vaxduken, dosetten och tidningarna med korsord.

Eva Zackrisson, uttolkaren av det oövervinnerliga tonårsflickviet i den hyllade debutromanen Kalmars jägarinnor är i Tove Folkessons tredje roman tillbaka hos gamlingarna på den öländska släktgården. Här vid havet och de vida markerna där hon långa lyckliga somrar lekt som barn försöker hon finna ro och skriva på en uppsats om syntaxen i runskrifterna. Men det blir i själva verket inte så mycket av det. 

I den andra romanen Sund fick man följa den begåvade men sköra Evas kliv ut från tjejgängets lojala gemenskap i det ljusblå villaområdet i Kalmar till det ensamma jagets försök att förverkliga sina ego-drömmar om framtiden. Men hon står inte ut på arkitekthögskolan på KTH i Stockholm och misslyckas nesligen med sin singersongwriterkarriär, blir utbränd, ledsen och tilltufsad. 

Nu försöker hon än en gång bli ”normal”, bli akademiker och duktig språkvetare, som sin mamma. 

Ständigt förmanad av sin omgivning att hon måste bli nyttig, tjäna pengar, leva i verkligheten glider hon hela tiden in i andra fantasier, blir varse andra, viktigare saker. Världens skönhet, ljuset och vinden, mormoderns smärtsamma minnen och släktens tragedier. 

I mormoderns döda kusin Kalles sjöbod hittar hon hans fullskrivna dagböcker ända ifrån 60-talet och inser att hennes egen oro, sorg och sökande efter något mer än det ”nyttiga” bara är en liten del av en längre historia…

”Ölandssången” har en lugnare andning än Folkessons två föregående romaner men det fria och lekfulla sättet att berätta är sig likt, med dialoger, stämningsbilder, komiska, ömsinta och precisa iakttagelser av ting och människor. Jag vill kalla metoden ”poetiskt inringande av det egentligen outsägliga”. 

Hon litar till sina egensinniga associationer. Ibland kan det vara svårt att hänga med i de alltför ”egna” svängarna men det gör inte så mycket. Det är en process man får följa, ett farväl till barnsligheten, en livsform Eva tycks ha särskilt svår att lämna för att hon också upplevt sanningen och magin i det barnsliga och oskuldsfulla.

Trilogin i sin helhet kan läsas som både psykologisk mognadshistoria och en slängig utveckling mot den osäkra konstnärspositionen. Om Kalmars jägarinnor genomströmmades av en underbart ouppfostrad tjejversion av ungdomlig odödlighet är livskänslan i Ölandssången blå. Med bländande ljusstrimmor.

För Eva väljer till slut ändå bort ”normal”. Hon inser att hon har ”en röst som bär” och att hennes psykiska känslighet är ett arv som hon har möjlighet att förvalta bättre än de olyckliga bondesläktingar som fick harva på eller ta livet av sig.

Ölandssången står väl inte för sig själv på det sätt som generationsromanen Kalmars jägarinnor gjorde, men dess lugna vemod ekar längre.