Fula nätgubbar i flickrummet

”Börjar jag blomma så börjar jag dö” har färdats länge inom sin författare

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Isabelle Löf (född 1989).
Foto: markus löf
Isabelle Löf (född 1989).

”Det tar hundra år / att koppla upp sig / när jag är tolv år / och inte vet hur jag förgör mig … / tolv år och tillräckligt gammal / för uppmärksamhet / bli bjuden på baileys och tuggummi / och aldrig ha tråkigt.”

Poesidebuterande Isabelle Löf, född 1989, har oflaxen att vara gammal nog för att minnas ljudet av forntidens internetmodem. De flesta av dikterna i Börjar jag blomma så börjar jag dö tycks utspela sig i hushållssurfandets barndom, men motivet – sexuellt utnyttjande och dito självskadebeteende via internet – framstår tyvärr som högaktuellt.


Modemet må skrika som en stucken gris, men får ändå nätet och världen att öppna sig som ett Narnia i diktjagets flickrum, en utväg för den som står i begrepp att bryta sig ut ur barndomen: ”jag står framför spegeln / och väljer mitt namn // väljer och vrakar / mellan åldrar / preferenser // säg vem den värsta flickan är”.

Världen å sin sida tar förstås motsatt väg, och strömmar in i rummet i form av ”småbarnspappor och karamellprinsar”, ”vargar och silveramiraler” och andra nätfiskare med väderkorn för trasiga och vilsna tjejer. Diktjaget poserar framför webbkameran, stämmer träff med förövare på kafé Ritorno eller drar till ”hotellet eller baksätet eller bara en toalett i närheten”.

Ja, Börjar jag blomma så börjar jag dö är en riktigt tung och sorgesam historia, och bitvis lika intensivt smärtsam att läsa som Sofia Rapp Johanssons övergreppsbok Silverfisken från 2007. Att här finns ett ärende, en drivkraft, undgår ingen läsare, och inte heller att Löf liksom Rapp Johansson förmått omsätta in sina erfarenheter i ett språk som bär och lyser.


Här finns också en fin precision och ett kompositionsarbete som tyder på att Börjar jag blomma så börjar jag dö är en bok som färdats länge inom sin författare. Det skulle inte förvåna mig om mer är att vänta ganska snart, nu när Löf befriat sig från sitt förstlingsverk.

Eller, som hon skriver på bokens sista sida: ”puss schas”.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN