Pricksäkra rim för både unga och gamla

”Lena Sjöbergs nya dikter för barn och unga får mig att vilja osäkra min akustiska gitarr”

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Petter Lindgren recenserar Lena Sjöbergs ”Brevet från mig – Dikter för unga”
Foto: Bruno Wegelius
Petter Lindgren recenserar Lena Sjöbergs ”Brevet från mig – Dikter för unga”

”Jag ska fylla 17 / och han är 22. / Han hämtar mig från
skolan / i sin buckliga Renault.”


Lena Sjöbergs nya dikter för barn och unga får mig att vilja osäkra min akustiska gitarr. De är melodiska, pricksäkert rimmade och kretsar kring starka känslor. Därtill har Sjöberg ritat lika fint och egenartat som hon skriver, sin vana trogen.


Liksom i tidigare böcker, som Under ett rabarberblad (2016) och Aldrig har jag sett (2017), finns i Brevet från mig en tydlig ton av Nils Ferlin, en poet som Sjöberg nu öppet exploaterar med en egen variant av Ferlins ”Cirkus” (ur Goggles från 1938), betitlad ”Cirkus Vadduvill”.

Också Erik Blomberg får vara med på ett hörn, för här har den gamle rimsmedens ”Var inte rädd för mörkret” (Jorden, 1920) skrudats om till en mild session i kognitiv beteendeterapi:


”Stå kvar, fast hjärtat bankar. / Stå kvar, så gott det går, / med handen mot din bröstkorg / så vänligt du förmår. // Spring inte bort från rädslorna. / Försök att låta bli. / Det blir aldrig lika farligt / som i din fantasi.”


Trallvänligt så det förslår, och nog finns i boken också en hel del strunt i Gunnar Ekelöfs mening, det vill säga passager av lättsammare men inte nödvändigtvis sämre slag. ”Springa långt med tofs” är en sådan sak, om hur tjejer i tofs och ”blanka kläder” springer ”maror / långlopp / hård terräng”, liksom dikten ”Julimorgon”, om rodnande hallon och rangliga harkrankar.


Sjöberg hade dock inte varit Sjöberg om inte hennes vers alltsomoftast också kuggat i där det känns och bränns, för här finns dikter som trots sitt barntillvända nylle kretsar kring sorgesamma ämnen. Titeldikten ”Brevet från mig” riktar sig exempelvis till en gammal klasskamrat på ett bleknat skolf-oto, en kille som en gång lämnat diktens jag ute i regnet ”med genomvåta strumpor / och uppknäppt, trasig blus”. Senare i livet får hon syn på honom igen:


”Jag såg dig nyss i parken. / Du gungade din son. / Jag stod en stund och tittade, / sen gick jag därifrån. // Fastän tid passerat / finns hon kvar djupt inom mig / – den osynliga flickan / som jag var en gång för dig. // Och som slutar dessa rader / med
minnets dörr på glänt. / Hälsningar från Anneli / ur ett brev hon aldrig sänt.”


Hittills har Sjöberg mest rimmat för dagis- och koltåldern, men den här gången tycks siktet justerat från kanske femte klass och uppåt. Det fina med Sjöbergs dikter är dock att de fungerar finfint också för ännu äldre eller rent av för lastgamla läsare som jag (55). Det är på svänget det hänger, och på Sjöbergs i sammanhanget befriande och otvungna sätt att närma sig såväl poesins tradition som dess eviga motiv: havet, döden och kärleken den röda.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN