Hon skriver fram förlusten av mamma

Anna Hallbergs poesi vilar i sorgen och dess verkan

Publicerad 2020-12-27

Anna Hallberg (född 1975) är poet och litteraturkritiker.

Det är inte ovanligt att författare debuterar som poeter och sen går vidare till prosan. Det är också en vanlig uppfattning att det är så det ska vara. Som om romanen vore själva ändamålet, ­litteraturens mästarprov, och poesin mest en ungdomssynd. 

Tur då att det finns poeter som Anna Hallberg. Som helt enkelt förblir poeter. För att det är det de är. Sedan debuten med den korta och kärnfulla Friktion 2001 utkommer hennes diktsamlingar med några års mellanrum. Till olika utseende och format. Ofta språkligt kärva och utmanande.  

Och nu ligger Under tiden på bordet framför mig som ett elskåp i miniatyr – och ser faktiskt ut som en roman till både tjocklek och format. Men nej.


”Rum”, ”Punkt” och ”Streck”: tre enstaviga ord har gett diktsamlingens tre delar deras namn. Annars känner jag bättre igen mig i de sammansatta ord som möter mig redan på diktsamlingens andra sida: ”silvertejp. elskåp. tornsvängskranar. ­metallgem.” 

Det där är också typiskt hallbergska inventarier. Vardagens föremål. Handgripliga och funktionella till sin natur, mer än idylliska. 

Och visst, på ett sätt pågår det en vardag här i dikten: ”konstnärligt grovjobb, hugga i // och små saker: i och ur diskmaskinen //i och ur tvättmaskinen // i och ur matkassarna”. Nästan som en besvärjelse pågår vardagen. Ett slags diskbänkssurrealism.


För det är svårt att hitta något fäste i dikten. Den är orolig och splittrad, ­elliptisk. Verkligheten – dikten – håller liksom inte ihop. ”jag letar efter något som står stilla” skriver Hallberg. 

I stället för ett starkt eller handlingskraftigt subjekt har vi här ett diktjag som – återhållet, samlat, desperat – försöker ”ta in”, ”kliva igenom” och ”möta döden öppen”. Vems död? Diktjagets mamma, tillika diktens du. 

I diktsamlingens andra del blir mammans död explicit. Samtidigt är den overklig, obegriplig: ”din död är fortfarande utanför”.


Det ”Under tiden” som diktsamlingens titel pekar på är snarare sorgen och dess verkan: ”dagarna raderas till en punkt //där tiden står och stampar”.

Den finns en tyngd, en tröghet, som drar neråt. En vertikal rörelse i dikten. Det finns en grop som återkommer – med plats för ett barn, ett djur, eller en mammas döda kropp.  

I diktens sista del löper ett streck i två rader från kant till kant i mitten av boken. Som ett liv med början och slut kanske. Vad ett liv och en kropp, en människa och en mamma nu kan vara. 

Anna Rydstedt skrev om sin mors död i Mamma i världen. Göran Sonnevi diktade om sin i Klangernas bok. Så även Katarina Frostenson och Jenny Tunedal och ja, en massa poeter såklart som förlorat sin mor.


Allas mamma dör förr eller senare, så är det bara. Ändå är det en händelse det inte går att ta sig runt. ”När mammor dör då förlorar man ett av väderstrecken” som Göran Tunström skrev. 

Denna förlust skriver Anna Hallberg fram som ingen annan. Bland annat i denna fantastiska dikt: 

”det är mycket mindre fulare 

i tanken 

i verkligheten är det stort och exakt

avgörande som en VM-straff

ett fredsavtal

aldrig att någon som du

dött just så”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.