Gatans buse blev ringens hjälte

Uppdaterad 2016-05-29 | Publicerad 2016-05-27

Kristoffer Viita läser biografin om svenske MMA-stjärnan ”The Mauler”: Gör upp med sina ungdomssynder

Alexander ”The Mauler” Gustafsson i förlustmatchen mot amerikanen Anthony Johnson på UFC-galan i Stockholm i januari.

”Det jag suttit i fängelse för tjänade jag nu pengar på” konstaterar Alexander ”The Mauler” Gustafsson förvånat strax efter att han blivit ett toppnamn inom internationell Mixed Martial Arts. Han gick från att slåss på gatan i Arboga till att göra det i buren för UFC, Ultimate Fighting Championship. I dag rankad som fyra i världen i lätt tungvikt. 

Gustafssons nya självbiografi är en berättelse om min egen generation av fighters. Vi som lärde oss teknikerna från internet på den tiden när UFC hade ett lika gott rykte som turneringen i filmen Bloodsport och som sedan sett sporten nå en acceptans som var helt otänkbar för bara tio år sedan. Jag har till och med tränat på samma klubb: Gladius i Göteborg. Kanske är det därför jag är lite besviken på att Gustafssons självbiografi inte kopplar ett bättre grepp om mig. Kanske för att det krävs en utomstående blick för att bäst skildra en subkultur. Som Kerry Howleys filosofiska semi-reportage Ringens härskare. Gustafssons bok är visserligen skriven och hårt redigerad av författarparet Leif Eriksson och Martin Svensson. En bladvändande läsupplevelse, men mindre journalistisk produkt och mer oavbruten tankeström. Vissa händelser har kommit med och andra glömts bort (även om de inte undgått Flashback).  

Gustafsson tar avstamp på gården mellan Västerås och Sala där han växer upp med en alkoholiserad skogshuggarfarsa som snabbt blir frånvarande, och en avbytarmamma som inte klarar av att tygla tonårige Alexanders aggressioner. 

Innan han blev ”The Mauler” hade Gustafsson öknamnet Bond-Ove, efter en brunstig tjur med samma namn, och blev känd i Arboga som slagskämpen alla ville utmana. Eftersom de flesta av Gustafssons kompisar var invandrare blev det ofta slaggis med rasister. Våldet beskrivs utan krusiduller och ofta med precis detaljrikedom (som när Gustafsson slår en skinn-skalle i huvudet med en Puckoflaska).

Redan som 14-åring döms han till flera fall av misshandel och på ungdomsanstalten Aspen blir han till och med inslängd i isoleringscell naken. Gustafsson gör alltså upp med gamla ungdomssynder, men lutar sig samtidigt på gatans heder. Han och hans vänner gav sig aldrig på oskyldiga, bara andra ”banditer”. En vacker övertygelse som inte verkar helt vattentät.

Samma dag som han muckar blir det bråk och Gustafsson beskriver hur hans kompisar sparkar sönder någons revben och hoppar på någon annans huvud i samband med ett krogslagsmål de själva provocerat. Ett våldsbrott som aldrig blir rättssak tack vare att Gustafssons vänner hotat en av tjejerna som blivit vittne. ”The Mauler” nämner också sin blyghet för tjejer, men han verkar inte ha problem med att få flickvänner. Flera susar dock förbi utan djupare beskrivning. Ofta tvingas Gustafsson välja mellan dem och sin spartanska träning: ”som om man skulle kunna välja en relation framför det man är gjord för,  framför det man är”. 

Vägen till Gustafssons framgång är mindre intressant och avhandlar resor, matcher och de slitiga förberedelser som ofta kastas omkull när en fighter ställer in en match. Det verkar vara en konstant osäker tillvaro. Till de mer ovanliga händelserna hör Gustafssons vuxendop inför matchen med Jon ”Bones” Jones. Det är också intressant att UFC visar sig vara så snåla. Gustafsson blir signad men måste fortsätta knega som dörrvakt och byggjobbare i Göteborg för att ha råd med hyran.

Till och med när han fått rejält med lön och rankats som en av världens bästa får han bekosta matchbiljetter till sin familj och flyga i ekonomiklass. Å andra sidan kan han sedan festa med prinsen av Abu Dhabi på hans privata ö.

Desto större varumärket ”The Mauler” blir desto mer pr-cirkus måste Gustafsson uthärda. När han är som störst har han också svårast att fokusera på träningen.

Innan förlustmatchen mot Anthony ”Rumble” Johnson beskriver Gustafsson hur sponsorer och media sliter i honom från alla håll, och hur matchen runnit honom ur handskarna nästan innan han gått in i buren. 

Gustafsson kan inte få all kredd för att MMA blivit mainstream, men i Sverige var det nog svårt för alla sportredaktioner att fortsätta gnälla över barbariska gladiatorspel med en fighter som vann match efter match i blågula kalsonger. I dag går till och med Mona Sahlin på UFC, trots ihärdiga larmrapporter om hjärnskador. Något som Gustafsson själv börjar oroa sig för i slutet av boken, som intressant nog utkommer efter två förluster och jobbiga skador.

Biografin är faktiskt som starkast i de partier när Gustafsson vågar erkänna sina svagheter.

”I grunden var jag sjukt osäker”, förklarar han i samband med sina ruffiga tonår. ”Att slåss var det enda jag tyckte att jag verkligen kunde.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.