Punk för soffbordet

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre läser en fotobok om att bli äldre, krass – och om saknad

helskärm

BOKRECENSION. När fotografen Lars Sundestrand i slutet av 1970-talet börjar knåpa med sitt eget punkfanzine, Fun­time, vet han inte att foton måste rastreras för att kunna tryckas. En kunskap som ändå rimmar illa med punkens svärtade estetik. Vem behöver gråskalor i små punkter när det kolsvarta ändå är snyggast och uttrycker exakt det vi vill?

Berättelsen om Funtime är en av de bärande delarna i fotoboken Station Rågsved. Det var ett inflytelserikt fanzine och arbetet med det förde Sundestrand närmare Ebba Grön och den första punkvågens hjärta. Han fotograferade, skrev, festade, höll reda på turnéplaner och fick vykort att spara för framtiden. Nu har framtiden kommit och punkminnena har blivit en fotobok.

Punken var en DIY-rörelse fast utan att göra en grej av det. ”Den sista analoga revolutionen”, som Jan Gradvall skriver i sitt personligt hållna förord. Alla som är tillräckligt gamla kan relatera till den tidens punk. Pionjärpunken. Det är också vi, de tillräckligt gamla, som om och om igen förväntas konsumera något som blivit allt mer musealt. För det är svårt att läsa Station Rågsved förbi nostalgin. Frågan är om det ens är önskvärt. Hela bokprojektet bygger på rotande i gamla gömmor.

När det förflutna kommer ikapp, när avståndet till då är så kort att tiden känns som inbillning: det är då jag kan tro att det är jag som står där, alldeles för långhårig för en punkkonsert, lite småtöntig som resten av publiken. Denna publik, personer som ofta ser förvånade ut, som vore de inkastade på något de inte förstår – eller bara tagna av ögonblickets allvar – är fotografiernas statister. De är där och trängs, nära, ibland till och med på scenen.

Punkkonserter var inga textdominerade tillställningar. Få kunde säkert höra vad Thåström sjöng om: solidaritet, att sparka uppåt och att aldrig förlora sig själv till den tristess som bygger på konsumtion och tv. Redan 1981 sjöng Ebba själva om punkens brustna ideal så de finns liksom redan inarbetade i nostalgin.

Berättelsen om sjuttiotalspunken är berättelsen om att bli äldre, bli krass och om saknad. Därför är det helt i sin ordning att Lars Sundestrand avslutar Station Rågsved med en lång intervju, signerad Mats J (numera filmkritiker i Göteborgs-Posten), med Fjodor om hans tid i fängelse. I mötet med den mest konsekventa anarkisten i Ebba Grön blir boken både en historielektion från värnplikts­tiden och en krönika om civilkurage och rakryggat motstånd. Det går inte att skriva en låt om totalvägran och sedan göra lumpen, som Fjodor säger i intervjun. Det är inte hans fel att det går utmärkt att producera soffböcker av gamla revolter.