Från punk till fas 3

Outtröttlig kamp för musiken i Nike Markelius biografi

Uppdaterad 2019-08-06 | Publicerad 2016-03-11

Det är sent nollnolltal och Nike Markelius håller på att frilansa ihjäl sig. I flera år har hon lidit av utmattningsdepression och svår anemi. Nu sitter hon utfattig på Föreningen för välgörenhetens ordnande och får hjälp att söka pengar för att klara vardagen. Samma dag hittar hon ett gammalt nummer av tidningen Schlager från 1984, där hon är på omslaget tillsammans med Tant strul. De är utnämnda till ett av de tjugo bästa banden i världen.  

I den ymniga självbiografin Trumslag hjärtslag berättar Nike Markelius om topparna och dalarna i sitt liv. Sjunde himlen följs av kollaps, sjukdom och operation av pånyttfödelse.

Nike Markelius kan skriva, så detta är inte en bok reserverad för Tant strul-nostalgiker och punkhistoriker. Orden väller över alla bräddar i högt tempo och hon nördar lyckligt runt i craschcymbaler och pukarrangemang.

Starkast är skildringen av den havererade relationen till en instabil mor, vars klassresa nedåt och oförlösta konstnärskap lämnat djupa spår av bitterhet. I en isande nyckelscen bevittnar en förstagångsgravid Nike Markelius hur mamman plågar sin hund och varnar henne för barnets kommande trotsbeteende.

Uppväxten tillbringar Nike Markelius ofta ensam bland damm och husdjur i mammans lägenhet. På frukostbordet ligger sönderbitna musungar som boaormen matas med.

I tonåren finner hon sin fristad bland punkarna i Gallerian och några år senare äger hon tidsandan och natten som ouppnåeligt cool trummis i Tant strul. När brinntiden är ute står hon kvar och vill fortsätta spela. Men inte lika många lyssnar längre. Det blir brödjobb, teatermusik och barnsånger.

Nike Markelius är imponerande outtröttlig i sin kamp för sitt musikerliv. Hon fortsätter envetet att göra nya låtar och dra ihop samarbeten. När möjligheterna att intressera branschen för det politiska bandet ­Nike & Röda orkestern verkar uttömda träder Benny Andersson – vem annars? – in som räddande ängel och erbjuder sin studio.

Lite synd är att åttiotalets succéår får en relativt undanskymd plats. Boken är en baktung historia, vars sista tredjedel planar ut i ett malande om borgarnas lurendrejeri.

Nike Markelius är både underhållande, irriterande aningslös och rätteligen rasande i sin skildring av nedstigningen i fas 3. Halvt diffusa anklagelser om hur alliansregeringen ”anställde mediestrateger” för att ”föra människor bakom ljuset” blandas med hyllningar av helikopterrånare som de fattigas riddare och exakt genomskådande av jobbcoachernas snömos. Wallraffandet från jobbkursens insida avtäcker effektivt tidens öppna förakt för konstnärliga yrkesutövare.

Hennes känsla av berättigande är som hämtad ur en svunnen era, tänker jag dystert. Själv ser hon dåtiden i ett försonande ljus och minns ömt hur de som unga punkare klagade över att de saknade replokal. ”Det fanns ändå mängder av ställen att spela på.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln