Vita lögner om ”frihetskriget”
Carsten Palmær om finska inbördeskrigets blodiga terror – och segern för den falska historieskrivningen
Uppdaterad 2018-01-29 | Publicerad 2018-01-27
”Det är rätt att göra uppror” sa Mao Zedong.
Den svenska brottsbalken håller inte med: ”Den som, med uppsåtet att statsskicket ska med vapenmakt eller annars med våldsamma medel omstörtas /… / och företar en handling för uppsåtets förverkligande, döms /… / för uppror till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid”.
Lägst tio år. Så vitt jag vet finns det för närvarande inget strängare straff i den svenska lagboken.
Jurister i alla länder förefaller vara eniga om saken: Uppror är det grövsta av alla brott, vilket är en anledning till att inbördeskrig blir brutalare än andra krig. Upprorsmakaren räknas inte som soldat utan som en simpel förbrytare, en landsförrädare.
Efter det finska inbördeskriget 1918 förstärktes föraktet för de besegrade av naket klasshat. De röda, socialdemokraterna, hade i segrarnas ögon förverkat rätten att kalla sig människor:
”En klyfta djup som döden / och gapande mörk och bred / mellan människobarn i landet / och vilddjurens röda led”, skaldade Bertel Gripenberg.
När inbördeskriget bröt ut natten till den 27 januari 1918 hade det gått mindre än två månader sedan Finland förklarade sig självständigt. Den 31 december erkände bolsjevikregeringen i Petrograd villkorslöst Finlands oberoende. Några dagar senare följde de skandinaviska länderna, Frankrike och Tyskland efter. Samtidigt rustade röda och vita för att kunna försvara sig mot varandra. Samma natt som den röda lyktan tändes i tornet på Folkets hus i Helsingfors började regeringen i Vasa gripa socialdemokrater och avväpna de ryska garnisonerna. Lite mer än tre månader senare var kriget över.
Numerärt var de röda gardena och skyddskårerna ungefär jämnstarka. De röda fick vapenhjälp och visst annat militärt stöd från bolsjevikerna i Petrograd och de vita fick motsvarande hjälp från Sverige och Tyskland.
Men när det gäller stora offensiva operationer så behövs yrkesmilitär sakkunskap. Den vita sidan hade tillgång till tyskutbildade elitsoldater, gamla finska tsarofficerare och frivilliga från den rikssvenska generalstaben. De röda hade ingenting motsvarande.
I femtio år fick segrarnas historieskrivning stå helt oemotsagd på svenska språket
Två dagar efter att Ryssland och Tyskland slutit fred i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 landsteg tyska trupper på Åland, en månad senare en hel tysk division i Hangö. I början på maj kapitulerade de sista röda i Karelen.
I femtio år fick segrarnas historieskrivning stå helt oemotsagd på svenska språket. ”Frihetskriget” fick det heta i skolornas historieböcker, en segerrik finländsk befrielsekamp mot det ryska överväldet.
Den röda sidans terror skildrades i detalj. Den vita terrorn, som skördade fem gånger så många offer, nämndes inte alls.
I en SVT-dokumentär, sänd 30 november 2017, påstår Hasse Svens att inbördeskriget utkämpades för att ”de vita ville att Finland skulle vara självständigt” medan ”de röda ville att Finland även i fortsättningen skulle tillhöra Ryssland”. Detta är inte en förenkling, utan en direkt lögn. Finlands socialdemokrater svävade aldrig på målet vad gällde landets självständighet.
När nu både Finland och inbördeskriget fyller hundra år utkommer Tobias Berglund och Niclas Sennerteg med en bok i ämnet. Det är en lättillgänglig skildring som anstränger sig att vara opartisk och saklig. Men den har ett par rejäla problem. För det första kan den inte riktigt bestämma sig för om den är en skildring av det finska inbördeskriget eller en skildring av Sveriges förhållande till samma krig.
Båda ämnena är intressanta, men det rikssvenska perspektivet vrider det hela snett: Det blir helt enkelt väldigt mycket Åland och väldigt lite Karelen. Väldigt mycket om frivilliga officerare från Sverige och ganska lite om de finländska jägarna och de tyska reguljära trupperna.
Det är ingalunda så att författarna blundar för den vita terrorn
När man som Berglund och Sennerteg väljer att endast använda källor och bakgrundslitteratur på svenska språket så förskjuts också perspektivet oundvikligen åt det vita hållet. Det är ingalunda så att författarna blundar för den vita terrorn. Men de arkebuserade röda blir mer samvetsproblem för sina bödlar än människor i sin egen rätt.
Nu för tiden finns det gott om väldokumenterade skildringar av inbördeskriget översatta till svenska, av historiker som Jaakko Paavolainen, Heikki Ylikangas och Aapo Roselius, för att nämna några. De finns alla med i bokens litteraturförteckning, i likhet med de mer anspråkslösa intervjuer med före detta rödgardister som denne anmälare gjorde i Helsingfors 1973 (i boken Finlands röda garden från samma år).
Sedan några månader tillbaka kan förresten den som så önskar gå direkt till källorna: Finlands nationalbibliotek har digitaliserat samtliga dagstidningar fram till 1920. Inbördeskriget kan vi som inte förstår finska följa dag för dag i socialdemokratiska Arbetet från Åbo.
Här talar de röda i egen sak, med sin tapperhet och sin ynkedom, med den våldsamt överdrivna siffrorna om vita förluster: ”Arbetarhären tågar från seger till seger.”
Här finns dödsannonsen för rödgardisten Alfons Birger Hägerstedt som ”föll offer vid nedrivandet av det gamla murkna samhället vid slaget å Kyrkslätt”.
Livet är inte bara revolution: Turun Työ-väen Teatteri spelar fars-operetten Sodom och Gomorra, Henry Carlsson ger danslektioner, två ordentliga flickor önskar brevväxla med dito unga män och från Nizza cigarrimport på Alexandersgatan i Helsingfors kan man beställa hygieniska gummiskyddsartiklar.
I Arbetet rycker världsrevolutionen hela tiden allt närmare. I varje nummer rapporteras om vit terror – men också om mord som begåtts av rödgardister.
I april upphör tidningen att utkomma.
Redaktörerna har tagit tåget till Viborg och nederlaget.
