Domare i dilemma
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-11-09
Pia Bergström om Ian McEwans skickligt uppbyggda moderna tragedi
Modern lagstiftning krockar med religiös tro i Ian McEwans nya roman Domaren.
Infernaliskt skarpsynt låter han oss följa den 59-åriga överrättsdomaren Fiona Mays disciplinerade dagar och sömnmedelsdomnade nätter under en sällsynt svajig tid i hennes annars oantastliga övremedelklassliv i London.
Samtidigt som hennes lojale vithårige make en dag kräver att få leva ut ”en sista stor passionerad kärlek” med en yngre kvinna, visar sig ett av hennes fall i familjerätten mer känslomässigt krävande än hon klarar av.
Det handlar om en 17-årig leukemisjuk pojke som av religiösa skäl, familjen är Jehovas vittnen, hellre vill dö än ta emot blodtransfusioner. Hon besöker honom på sjukhuset och räddar hans liv genom en snabb dom om tvångsbehandling enligt den så kallade The children act, en lag som sätter barnets välmående före föräldrarnas tro.
Att tolka denna lag rätt är hennes jobb och hon är skicklig och beundrad för sina välformulerade domar i komplicerade tvistemål med barn inblandade. Hon är känd för att hon i ett allmänt omdiskuterat och intensivt pressbevakat fall räddade livet på en siamesisk tvilling genom att bestämma att läkarna skulle låta den andra, svagare, som inte hade någon egen överlevnadschans dö. Mot de katolska föräldrarnas vilja, och mot biskopens, som förordade det passiva valet att låta båda dö, enligt Guds plan.
Men att leva efter bestämda regler, att tolka en lag korrekt, vackert och humant är en sak, att förstå sig på den levande, dunkla människosjälen och det vilda människohjärtat något annat.
Mitt i äktenskapskrisen, då hon också våndas över sitt eget åldrande och alla sina val i livet - den uppslukande karriären, barnlösheten, bristen på andra äventyr - söker den nu friske, vackre och begåvade pojken med leukemin plötsligt upp henne. Han ringer på hennes dörr, skickar kärleksfulla brev med dikter och kräver, oskuldsfullt och sårbart att hon som ”räddat” honom, ska visa honom hur man lever, utan trons dogmer.
”Får jag flytta in hos dig”, frågar han med hela sin barnsliga öppenhet. Hon kan inte hantera sina blandade känslor och stöter bort honom. Att ta personligt ansvar för sina domar vore att riskera sitt yrkesanseende.
Vad är rätt och vad är fel? Står det i lagen eller i de heliga böckerna? Varför är gudarna så tysta när det gäller?
McEwan bygger mycket skickligt upp en modern tragedi och visar med stor tolerans för det mänskliga hur en avgrund av ovisshet kan öppna sig även för en överdomare. Och att moral är en öppen fråga också för biskopar (även om de sällan medger det).
Jag uppskattar särskilt hans skildring av de arbetstyngda ämbetsmän och socialarbetare som dagligen sliter med att upprätthåller lagar som The children act, som skyddar omyndiga barn från fanatiska, försumliga och galna föräldrar. Här finns en sorts torr värme och hopp om livet för det samhälleliga förnuftet.
