En oljemålning gjord i slö klotterteknik

Kristofer Folkhammar om Haruki Murakamis ”Mordet på kommendören”

Kristofer Folkhammar

helskärm

Om jag skulle översätta Haruki Murakamis sätt att skriva till måleri, skulle jag ta en tavla av den holländska renässansmålaren Pieter Brueghel den äldre som utgångspunkt. Jag skulle ta en av hans vida vyer där bönder och stadsbor klämts ihop till ett myller, under tiden som de utför sina mycket specifika vardagssysslor. Göromål som inte sällan bär på emblematiskt ordspråkslika betydelser eller skarpa klasskonflikter när man tittar närmare på dem. Färgerna är mättade, konturerna skarpa. Det ser ganska naturtroget ut, men förhöjt, scenerna alltför späckade.

För att bli riktigt Murakamisk måste jag dock, utöver att flytta bilden i tid och rum, bygga om Brueghel-bilden till ett collage: Först klistra in ett bakhuvud i förgrunden – då det hos Murakami är en enskild blick, ett jag, som betraktar trängseln av människor och händelser. Sedan skulle jag behöva klippa av några stumpar glittertejp och fästa dem på ett par av husen och några av redskapen för att få dessa objekt att slå över i ren magi.

Det är åtminstone vad jag tänker att en roman av Murakami skulle kunna vara.

Murakamis nya bok – som i den svenska utgåvan delats upp i två separata delar, den andra kommer ut i vår – handlar om en namnlös porträttmålare och hans konst. Berättelsen börjar i ett skapligt samtida Tokyo. Där lever han ett enkelt och förutsägbart liv, när hans fru plötsligt vill skiljas.

Porträttmålaren kör stumt iväg och hamnar i ett ensligt hus, där den berömde konstnären Tomohiko Amada tidigare levt och arbetat. I en av hans kvarglömda målningar, Mordet på kommendören, finns inte bara en referens till en Mozart-opera, utan också ledtrådar till dramatiska och nedtystade händelser i Amadas liv. Varför avbröt han sina studier i Wien i slutet av 1930-talet och återvände till Japan? Vad låg bakom brytningen från en europeiskt influerad modernism till ett traditionellt japanskt måleri? 

Ja. De där frågorna hade man ju kunnat gå på djupet med i en tjock roman.

Men Murakami har mer att berätta: En mystisk och stenrik granne träder in i vår porträttkonstnärs liv med drömskt välbetalda jobberbjudanden. En mystisk bjällra plingar mitt i natten och leder honom ut i den intilliggande skogen. Kommendören på nämnda målning materialiserar sig till ett 60 centimeter långt spöke som viskar gåtfulla knasigheter till huvudpersonen. Och en lillasysters tidiga död, och storleken på hennes bröst, har förmodligen haft rasande inverkan på hans psykosexuella utveckling.

Det blir liksom ganska mycket.

Det som ställer till det i min läsning är inte de många intrigtrådarna i sig. Egentligen inte heller hur snirkligt de är sammanvävda. Nej, det besvärliga hos Murakami är en fråga om tempo. Fokuset i detta strikta, linjära berättande har så mycket slumpmässighet över sig. Jag får exempelvis veta åtskilliga gånger vid vilket klockslag på natten den lilla bjällran ringer, medan andra scener bär på rena skriptafel – varför kan exempelvis denna skarpt avgränsade berättarröst plötsligt följa sin mecenats medvetande ner i ett hål i marken? Och hur plumpt kan man egentligen infoga ett spöke i en berättelse?

Det behövs en mycket mer öppen och vild form för att täcka upp så här många infall och utvik. Om inte annat skulle det behövas en mycket större omsorg om detaljer och samband. En Brueghelmålning utförd med ett telefonklotters slöa improvisationsteknik, i stället för oljefärg, är inte en lyckad metod när man skriver gestaltande romaner.

Vad kan en berättelse om en målande konstnär vara? En arbetsplatsskildring. Ett guldläge för kuslig metafiktion. Ett utforskande av makt och laddning mellan den som skapar och den som avbildas. En studie av förutsättningar för konsten bland en viss tids tecken. På sätt och vis är Mordet på kommendören allt detta, och kanske just därför: inget av det.

Jag vet inte om de tunga stråken som behandlar faktiska historiska trauman och förträngningar får större utrymme och fylligare gestaltning i kommande del 2 – det abrupta slutet på denna första del antyder så. Det skulle kunna skapa en suggestiv ytterlinje. Men jag är faktiskt inte säker på att jag kommer läsa den.