Med kärv humor och lera på stövlarna

Det ryska vardagslivet skildras i ”Sammetsdiktaturen” – men var är de stora dragen?

Publicerad:
Anna-Lena Laurén, Moskvakorrespondent för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet utkommer nu med ”Sammetsdiktaturen”.
Foto: Oksana Yushko
Anna-Lena Laurén, Moskvakorrespondent för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet utkommer nu med ”Sammetsdiktaturen”.

BOKRECENSIONER

Blir man klokare av att läsa utrikeskorrespondenter? Eller finns de mest till för att bekräfta svenskarnas föreställningar om olika nationalkaraktärer?

Rapporterna från Berlin präglas av grå och solid grundlighet. Londonkorrespondenten struntar i det hårdhänta brittiska klassamhället och koncentrerar sig på festliga original som slänger käft i parlamentets underhus. Vår man i Rom äter och dricker gott och småler åt sydlänningarnas kaotiska intrigspel.

Moskva­korrespondentens öde brukar vara att i regn och rusk stå och bevaka manifestationer mot regeringen i Kreml. Inte sällan är de utländska journalisterna som bevakar evenemanget flera än de protesterande ryssarna. 

Men ibland blir demonstranterna många, kanske tiotusentals ­eller i alla fall många, gatorna fylls av folk och fanor och talkörer. Moskvakorrespondenten känner marken skälva under fötterna och tänker: Nu! Nu äntligen …

Så blir det vardag igen, Putins parti vinner valet och Lenin ligger kvar i mausoleet. Moskvakorrespondenten får återgå till att intervjua ryska kollegor som har ungefär samma åsikter som hemmaredaktionen i Stockholm.


Anna-Lena Laurén är Moskvakorrespondent för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet. Hennes senaste bok heter Sammetsdiktaturen, med underrubriken Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland. Vilka som är vilka kan den vane DN-läsaren lätt räkna ut: Medlöparna, de som går Kremls ärenden, är cyniker, tjuvar och lögnare. Motståndarna är magra och helgonlika, beredda att offra liv och egendom för eviga ryska värden. De sjuttio åren av realsocialism var ingenting annat än en ondskefull parentes, en sorts ockupation som nästan lyckades utrota den sanna ryska folksjälen.

Laurén är inte rädd för att få lera på stövlarna och hon skriver med inlevelse om sydryska småbönders kamp mot enorma agrobusinessföretag

Det som gör Anna-Lena Laurén mer läsvärd än flertalet av hennes likasinnade kollegor är hennes kärva humor och nyfikna blick på ryskt vardagsliv. Det är längesedan jag var i Ryssland, men mycket verkar ha överlevt sedan sovjettiden: de likgiltiga servitriserna, de uppfriskande grälen på spårvagnen, biljettluckan som slås igen
i ens ansikte och de nattliga samtalen i köket om filosofi, historia och moral.

Laurén är inte rädd för att få lera på stövlarna och hon skriver med inlevelse om sydryska småbönders kamp mot enorma agrobusinessföretag. Men här – och genomgående – saknar jag de stora dragen: vad har hänt med jordbruket under de närmare trettio år som gått sedan kolchoserna upplöstes? Vad spelar den ortodoxa kyrkan för roll? Hur står det till med arbetsrätten? Hur är utbildningen organiserad? Sjukvården? Barntillsynen? Vad är statsägt och vad är privatiserat?

Kommen så långt i mina tankar inser jag att jag vet ungefär lika lite om hur vardagslivet ser ut i Berlin, London och Rom. Och det ­jag vet om detta har jag inte fått reda på genom någon utrikeskorrespondent.


Anna-Lena Laurén började bevaka Ryssland för Finlands rundradio 1996, under Jeltsin­epoken. För henne var det en tid av hopp och ljusnande framtidstro. Själv arbetade jag till och från i Ryssland några år tidigare, under perestrojkan och strax efteråt.

Nu! Nu, äntligen … tänkte de ryssar jag mötte – för det mesta såna ryssar som kunde lite engelska. De trodde fullt och fast att om de bara blev av med byråkraterna i Kreml så skulle de få det ungefär som i Sverige. De lyssnade andaktsfullt på ekonomerna från Väst som förklarade att chockterapi var det som skulle till för att alla skulle få det bättre.

Några år senare kunde medelklassen äntligen få se Florens och Paris (om de blev insläppta). En handfull oligarker köpte sig lustjakter och brittiska fotbollslag. Samtidigt hade inflationen utplånat livslånga besparingar och gjort pensionerna värdelösa. Bröd­priserna hade flerdubblats. Varor som glödlampor, ägg och mjölk fanns bara att köpa i dollarbutikerna. Trottoarerna var fulla av kvinnor som sålde snedgångna stövlar, repiga kastruller och medaljer från kriget. 

– Du ville ju ha marknadsekonomi? sa jag till min tolk. Här är den!

– Marknadsekonomi? fräste hon. Det här är kapitalism!

1990-talets ruinerade pensionärer är säkert döda för längesen. Men ryssarnas tilltro till goda råd västerifrån har aldrig riktigt repat sig.


Då och då mullrar det i det groteskt ojämlika ryska samhället. Demonstranterna ryter ut sin vrede över gangsters och mutkolvar. Talkörerna ekar och fanorna fladdrar. Troget på post står Moskva­korrespondenten med sin mikrofon och sin kamera och tänker: Nu! Nu äntligen …

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.