Korsklippta kvinnoöden kring ett tomrum

Ida Theréns debutroman är elegant skriven och snyggt komponerad – men berör inte

Jenny Högström

helskärm

En typisk Tamara de Lempicka-kvinna stirrar obrydd tillbaka på sin betraktare från bokomslaget. Ett så kallat resting bitch face. Porträttet av den franska dansösen Suzy Solidor i art décostil är från 1933. Men ämnet för Ida Theréns debutroman är en annan musa. Eller kanske två. Den första är June Mansfield, som möter sin blivande make Henry Miller på en dansbana i New York. Hon pratar på, varnar honom för sig själv och han svarar: ”Jag har alltid drömt om en livsfarlig kvinna.”

Romanens andra berättare är inte lika styv i korken. Det är en svensk kvinna som strax ska fylla 25 – ”en ålder då man är tillräckligt gammal och fortfarande ung” – när hon anländer till en oklar älskare och ett litet hotellrum på ön Guernsey. Hon tycks på drift genom tillvaron utan annat mål i sikte utom möjligtvis att skriva. I bagaget ligger Henry Millers böcker, Anaïs Nins dagböcker samt en laptop: ”Medan jag fingrade på tändaren försökte jag frammana en bild av June, en judisk invandrartjej från Rumänien, som fällde männen som furor, som dansade, knarkade och hade älskarinnor.”

Poängen, förstår läsaren, är alltså att skriva om en riktig människa, och ingen idealbild. En kvinna, en gång firad skönhet och musa i New York och Paris, Henry Millers fru och Anaïs Nins älskarinna med mycket mer – som levde livet och dog ensam, sjuk och fattig.

Hos Ida Therén blir hon subjekt i stället för objekt.

På så vis korsklipps två kvinnoöden i denna elegant skrivna och snyggt komponerade roman, den ena kvinnan välkänd från konst- och litteraturhistorien, den andra från en nyss förfluten samtid. Gemensamt har de sin skönhet som tycks skapa ett starkt begär hos andra, en stark projektionsyta.

Men vad den samtida berättaren själv begär framgår inte trots de uttalade skrivarambitionerna. Ett barn, tror jag. En egen vilja. En riktning. Det är som ett tomrum i romanen. Ett tomrum och ett sökande som möjligen är hennes eget – men som framträder desto tydligare i kontrast till den genomresearchade gestaltningen av June Mansfields händelserika liv, från båtresan som för henne och hennes familj till New York 1908, det första jobbet på biograf, jobbet på dansbana, Miller, Nin och så vidare – hela vägen in i döden.

Jag tänker på Eli Levéns självreflexiva författarröst i Hur jag skulle vilja försvinna – och det var ju verkligen inget vidare. Ida Theréns unga kvinnliga samtidsvagabond har lite av samma problem. Vad gör hon alls i denna roman, mer än att skapa ett slags metabild av romanen? En samtida spegel av June?

Men så vänder jag mig i stället till June. Och upptäcker att det ekar tomt där också. ”Konsten måste få vara fri”, utbrister hon på ett ställe. Men det finns faktiskt ingen som helst bäring för det någonstans.

Att omfamna ett vattenfall må vara en roman med ett feministiskt uppdrag. En form av upprättelse. En konstnärsroman. Ändå lämnar den mig märkligt oberörd.