Binti-trilogin är bättre sci-fi än allt på Netflix
Nnedi Okorafor skriver så bra att man blir blixtförälskad i huvudkaraktären
Publicerad 2023-01-04
Nnedi Okorafors trilogi om Binti innehåller så många märkliga saker att jag till slut tappar räkningen. Havande rymdskepp, högteknologiska jättemaneter, diamantkrabbor som studerar på universitet och män i gethudar som kör stålblanka rymdskepp. Det kan låta komiskt, som om C-3PO plötsligt skulle dyka upp runt hörnet med en ”babbelfisk” i handen. Men Okorafor talar med en stämma som är djupt allvarlig, till och med i dråpliga situationer. Den för tankarna till Ursula K. Le Guins intervjustudier av skogsfolk från främmande galaxer: en sorts antropologi i science fiction-form.
Okorafor är en nigeriansk-amerikansk författare vars böcker om Binti gjort sitt segertåg över världen. Den första delen, Ensam, kom 2015 och belönades med både Nebula- och Hugopriset. Därefter publicerades Hemkomsten 2017 och Nattens magiska mask 2018 – böcker som lovordades av giganter som Neil Gaiman och just Le Guin. I år har samtliga kortromaner översatts till välstämd svenska av Maria Lundgren. Det är bara att gratulera, för så här bra science fiction når sällan backstugor och torp.
Ensam börjar med att 16-åriga Binti från himbafolket smyger ut i natten för att läsa vid universitet på en främmande planet. På vägen blir hennes rymdskepp attackerat av de krigiska medusorna, svävande jättemaneter med ett gemensamt medvetande. Binti blir stungen av en gadd, men i stället för att dö förstår hon plötsligt varelsernas språk. Det blir inledningen på en märklig vänskap mellan en människa och en kollektiv varelse. Den går som en röd tråd genom böckerna i vilka Binti mäklar fred, söker sitt ursprung och upptäcker utomjordisk teknologi i kroppen.
Att Okorafor valt kortromanen som form är ett genidrag. Som läsare kastas vi in i en rapsodisk berättelse utan transportsträckor. Det kan låta som ett perfekt material för strömningstjänsterna, men romanerna drivs framåt av andlig utveckling snarare än actionscener. En meditation i en grotta kan avhandlas under fler sidor än ett krig. Författaren är en mästare på att tvärnita berättelsen och kasta ett fluorescerande ljus över en konturskarp scen. Lite som en stilistisk motsvarighet till när överljusfarten bromsas in i Star Wars och rymdskeppet bara graviterar.
Dessutom har Okorafor en sällsam förmåga att korskoppla det uråldriga och det hypermoderna, ända ner till språkets kvantnivå. Så här kan det till exempel låta när Binti genomför en rituell dans: ”När jag dansade kunde jag uttrycka matematisk ström inom mig. Harmonisera den med min hud, mina senor och mitt skelett”. Böckerna är smockfulla av bilder som vränger och kränger – främmandegör verkligheten.
Vilken fröjd det är att läsa dessa kortromaner. Okorafor inplanterar mer fantasi och uppfinningsrikedom i en enskild sida, än vad som ryms i hela sf-serier på Netflix. Ett av tricksen är researchen. Ett konstigt påstående om en rymdopera, tänker kanske någon, men varenda fiktiv teknologi och tradition har sin grund i verkligheten. I det nigerianska igbofolkets myter samt nanoteknologi och astrofysik.
Som läsare blir man också blixtförälskad i Binti. Lika modig som Lyra i Philip Pullmans His dark materials, lika gränsöverskridande som Hergal i Tanith Lee’s Don't bite the sun. Gång på gång tvingas hon använda alla sina superkrafter – för att mäkla fred.
Trots att hon fortfarande är tonåring när böckerna slutar får hon samtidskulturens alla män med laserpistoler att framstå som snorungar. När jag slår igen Nattens magiska mask vet jag att hon kommer följa med mig länge. Jag kan nästan höra hennes fotringar klinga mot rymdskeppets metallgolv.
